Hon heter Mirjam. Hon är åtta år när hon föräldralös och stum kommer till barnhemmet i gettot i Lodz med en resväska av papp med några klädesplagg och identitetshandlingar. Hennes röst i form av ett skrik blir inte hörbar förrän hon av gettots judiske ledare Chaim Rumkowski dras in på kontoret för att våldtas. Sen hittas hon skjuten i den tyska spärrzonen sedan hon skräckslagen flytt från barnhemmet.

Mirjam är ett av de öden man inte glömmer i Steve Sem-Sandbergs mäktiga epos över gettot i Lodz, som upprättades av naziregimen i Polen. När många svenska författare ter sig provinsiella är Steve Sem-Sandberg inspirerad av Europas 1900-talshistoria, visat i dokumentärromaner om Ulrike Meinhof och Milena Jasenko.

På 656 mättade sidor har han tagit sig an ett gigantiskt ämne: en skildring av det judiska gettot i Lodz, som även på 80-talet skildrats i en prisbelönt dokumentärfilm av Peter Cohen och Bo Kuritzén.

Den sextioårige Chaim Rumkowski är den kontroversiella huvudpersonen, den av nazisterna utsedda ledaren, fabrikören och barnhemsföreståndaren som går deras ärenden och till sist mördas i Auschwitz. Han är den pragmatiske maktmänniskan som drömmer om att i gettot upprätta en mönsterstat i miniatyr, där arbetet ska löna sig, den sentimentale barn­älskaren som förgriper sig på dem han påstår sig älska. ”Arbeit macht frei,” Auschwitz motto, blir också Chaim Rumkowskis. Sem-Sandberg skildrar den barnlöse som tar sig en adoptivson ur barnhemmet, närmast kväver honom med godsaker och utnyttjar honom sexuellt. Är han då en samvetslös medlöpande entreprenör som gör Lodz till en mönsterinrättning med perfekt skötta leverantörer till tredje rikets civila och militära behov?

Så länge gettot är produktivt tillåts det bestå. Under ett känsloladdat tal ber Rumkowski gettots invånare att ge honom sina barn, sina sjuka och sina gamla för deportation för att gettot som helhet skulle få fortleva, medveten om att det inte kan betyda annat än en säker död. Detta är romanens skärande centrala emotionella hjärtpunkt. Är det här Rumkowski också förråder sig själv? Vad krävdes för att han skulle vägra lyda? Sem-Sandberg utdömer inga domar, men med litteraturens hjälp fördjupar och försvårar han alla slutgiltiga och tvärsäkra påståenden.

Det råder inget tvivel om att det är en roman Steve Sem-Sandberg skrivit, trots autentiska inslag och trots att många av de skildrade är historiska personer. En av hans källor är den väldiga oredigerade gettokrönikan som i hemlighet skrevs för eftervärlden i gettot. Steve Sem-Sandbergs roman formar sig till en konturskarp litterär gestaltning av historiska fakta, gjort med svindlande skicklighet och imponerande kraft. Hur hitta den rätta tonen, den rätta avvägningen mellan överväldigande kollektiva fakta och inlevelsen i det enskilda ödet?

Genom att följa ett antal familjer har Sem-Sandberg sett till att hålla känsligheten levande för den individuella tragedin. I denna korseld av motbjudande fakta lyckas han också hålla sitt eget språk varierat och inspirerat levande. PO Enquist är den givna referensen, men under vissa passager har jag rent av associerat till Birgitta Trotzig – närhet och saklighet som aldrig väjer med blicken.

Går det då att komma nära gettots egentliga verklighet? Det vidgar sig till en fråga vad vi tror vi överhuvudtaget kan åstadkomma med litteratur. Vinner man något utöver det rent dokumentära? Här råkar Steve Sandberg skära rakt igenom höstens manifestdebatt, där sju manifestförfattare vänder sig mot användningen av historiska personer i romanform. Visst kan glidningen mellan fiktivt och faktiskt vara problematisk, men definitivt så icke här.

Rena fakta kan inte resonera, inte ställa frågor, inte fördjupa, förvandla, förtäta. Litteraturen åstadkommer när den är som bäst, ett rum där våra känslor och de fakta som meddelas bringas i resonans för en fördjupad förståelse, vilket är exakt vad Sem-Sandberg åstadkommer i sitt epos.

När jag läser hans roman slås jag även av hur de flesta skildringar av Förintelsen formar sig till sagor om överlevnad, eftersom de i vittneslitteraturen per definition blir de överlevande som berättar. I Hollywood-dramaturgin blir detta än tydligare där ett lyckligt slut avtecknar sig mot en värld av fasor, som görs till spänningsmoment. Steve Sem-Sandberg vet, liksom vi alla egentligen, att de allra flesta gick under. Och det är den sanningen han väljer att lyfta fram. Ett väldigt dokumentärt stoff har förlöst Steve Sem-Sandberg till en betydande diktare. ”De fattiga i Lodz” är hans ojämförligt starkaste litterära prestation.

Eva Ström, författare