Viva Läs Vegas

Folkhemsperiodens kulturbärande institutioner förfaller numera gärna till en ängslighetens opportunism.

Skolan, universitetet, de politiska partierna, pressen, Svt – plågade av överlevnadsångest smörar de intill självutplåning för en nyckfull och svekfull samtid. Svenska kyrkan, som redan vid mitten av förra seklet kastades ut i sin existentiella kris, har här varit mönsterbildande. ”Men varför kommer ni inte när jag ringer? Det är alldeles tomt i körkan här nere!” Ringaren, i Hasse Alfredsons gestalt, ställde redan 1962 de oroliga frågor som i dag ältas i tidningshus och partihögkvarter. Är vi för tunga, för gammalmodiga, för analoga, för krävande, för relischösa?

Måste inte även vi, liksom pastor Jansson, skaffa oss vågor i håret och sparka boll och kasta varpa och vara lite tjofaderittan, så att konfirmanderna känner igen sig? Också en av de kulturinstitutioner som längst hållit på sin integritet och identitet, folkbiblioteket, visar nu tecken på att hemfalla åt Janssoneri.

Jag läser Malmö stadsbiblioteks strategidokument ”The Darling Library”. Det är ett ungt och modernt manifest, med så mycket vågor i håret att man blir sjösjuk. Klyschor från brandingbranschen piskas till gräddigt skum: här vill man vara innovativ och fokusera på att göra skillnad och sätta dagordningar och interagera och sätta på kartan och tänka digitalt. Allt detta och mera därtill är förutsättningar för och yttringar av ett större projekt. En kulturrevolution. Storma läsesalarna! Skicka ut kadrerna på nöjesfälten! Det är rätt att göra uppror!

Eller som det formuleras i programförklaringen:

”Stadsbiblioteket i Malmö vill genomföra ett paradigmskifte. Vi vill bryta med egna och andras invanda föreställningar om vad ett bibliotek är och bör vara Vi kommer att inleda en process där vi utmanar det invanda biblioteksbegreppet för att spränga existerande fysiska och mentala ramar och utveckla ett toppmodernt kultur- och kunskapscenter som kommer att bli ’The Talk of the Town’ i Malmö och världen!”

Vi som gillar biblioteket har här två frågor att ställa: Hur? Varför?

Den första frågan är, framgår det av strategidokumentet, inte helt lätt att besvara. Svaret har ändå något med damm att göra. Biblioteket ska inte längre vara ett reservat för dammsamlare – böcker? bokläsare? – utan fördomsfria upplevelseparker där man så småningom dygnet runt (digitaliseringen, virtuella verkligheter och så vidare) kan ägna sig åt allt som gör livet glatt. Viva Läs Vegas (minus the pricks!)

Såvitt jag förstår av bibliotekschefen Elsebeth Tanks egen blogg är en av förebilderna för den förestående förvandlingen ”The Expericence Library” i Cerritos i Kallifårrnien i Nordliga Amerikat.

Om detta bibliotek kan man läsa i ett häfte utgivet av Danmarks biblioteksforening, ”All that... and books too!”, som jag råkar hitta på Malmö stadsbibliotek (det är sådana fynd man gör när man har möjlighet att själv leta i välfyllda bokhyllor). Författarna Henrik Jochumsen och Casper Hvenegaard Rasmussen är entusiastiska över det tjugoförsta århundradets upplevelsebibliotek.

”Akkurat som italesaettelsen af biblioteket begynder med introduktionsfolderen, begynder iscenesaettelsen ved indgangspartiet. Hver dag, i minutterna op till at biblioteket åbner, starter et filmklip med scener fra musicalen ’Oklahoma’. Således opløftet af de livsglade toner fra ’Oh what a beautiful morning’, kan man entrere biblioteket. Stemninger er lagt, og scenen er sat. Det første man ser er et kaempe saltvandsakvarium, der med farvestrålende koralrevsfisk i alle størrelser skal signalere, at her er der tale om noget exceptionelt. Herefter vil man møde en servicemedarbejder, der ikke ulig den conveniencemanager, der ofte forefindes på hoteller i den absolut bedre klasse, diskret sørger for, att man ikke er fortabt.”

Vill man verkligen, som biblioteksbesökare, nynna musikaler i ett all inclusive-koncept? Ska inte bibliotek snarare utgå från att människan är eller i varje fall kan bli något annat än en stimulus-respons-varelse, att hon kan och bör vidga och komplicera sin bild av världen, exempelvis genom att läsa och reflektera över kvalificerade litteratur? Bör inte ett bibliotek, i första hand se sig som en institution i bildningens, för att inte säga folkbildningens, tjänst?

Jag tycker det. Det måste vara utgångspunkten och målet för, en offentligt finansierad biblioteksverksamhet. Sedan kan och bör man alltid vara fördomsfri vad medlen anbelangar. Flera av de förändringar som Tank flaggat för är många fall utmärkta. Bättre restaurang/kafé. En stor och förnyad barnavdelning. Generösare öppettider. Internationella författarkvällar. Inte ens den i somras våldsamt debatterade gallringen av bokbeståndet behöver med nödvändighet vara kontroversiell eller skum. Böcker är inte heliga föremål. Det är inte en hädelse att makulera utslitna överexemplar.

Det som gör en ledsen och orolig och förbannad är att man kan misstänka att utrensningarna nu är en del av ett synnerligen diskutabelt ideologiskt projekt – paradigmskiftet – snarare än del av bibliotekets rutinmässiga vård av bokbeståndet.

”Nu bär vi ut böckerna och tar in författarna”, ropar Malmö stadsbibliotek.

Som om inte författarna alltid finns på varje bibliotek – i form av sina böcker. Som om inte författarna också i köttslig gestalt sedan länge varit en del av biblioteksverksamheten. Författarkvällar är vardag på alla folkbibliotek.

Det bekymmersamma är att stadsbibliotekets fåniga formulering tyvärr inte bara kan skyllas på en copywriter som inte har en susning om vad ett bibliotek är utan antagligen faktiskt säger något om vart Malmös viktigaste och största kulturinstitution är på väg. ”Författare” ska här fattas som “en känd och spännande person som du annars brukar få nöja dig med att se i Babel eller hos Malou men som du nu har chansen att få se live”. Det är den samtida event- och kändiskulturen biblioteket vill kvala in i. Varför då släpa på en massa tunga böcker ingen egentligen orkar intressera sig för?

Det finns ett till populism och publikfrieri maskerat elitistiskt förakt för det bokbaserade biblioteket inte bara i reklamfrasen utan också, om än blommigare utryckt, i stadsbibliotekets strategiska dokument. Något nedlåtande och överseende. Biblioteksförnyarna, de som har koll och känsla, dansar in i framtiden, men vill ändå visa lite generositet mot de grånande panelhönorna som flockas vid bokhyllorna.

“Det klassiska biblioteket. Böckerna växer upp i himlen. Hyllorna står tätt. Insvepta i ord. En retrobild. Tystnad. Klokhet. Erotik. Det universella biblioteket. Ett ofattbart djup och en bredd av kunskap. Rätten till kulturarvet – mångfalden. Värna lite om den gamla världen ibland. Visa det gamla på nya sätt.”

En ”retrobild”? Kärnverksamheten – böckerna – förminskad till en upplevelsedetalj bland andra, ett slags installation, en vägg som sparas av pietet när huset rivs för att ge plats för luft och scenljus.

Om det kan vara knepigt att ringa in exakt hur Malmö stadsbibliotek vill genomföra sitt paradigmskifte så är det enklare att svara på frågan ”varför”

Det är en beställning.

När tjänsten som stadsbibliotekarie skulle tillsättas för drygt två år sedan fanns den en uttalad ambition att inte bara titta på kandidater från biblioteksvärlden utan också leta i mediebranschen och kultursektorn i stort. Jag var då kulturchef på Expressen och en av dem som träffade kulturförvaltningens rekryteringsgrupp (varefter jag så småningom drog mig ur det hela, drabbad av självinsikt).

Det framgick hur som helst ändå fullt klart att för stans kulturmakthavare var de sjunkande besökssiffrorna på stadsbiblioteket ett högt prioriterat problem. Samma oro som på Svt, samma oro som i pressen – hur vända kurvan, hur bryta den negativa trenden, hur nå nya grupper, hur få de unga intresserade? Varför kommer di inte när vi ringer?

Det är, det måste sägas, relevanta frågor. Viktiga frågor - inte bara för marknadsutsatta, kommersiella tidningsbolag utan också för public service-företag och offentliga kulturinstitutioner. Det är, om inte annat, en fråga om legitimitet.

Men publikmaximering kan inte vara ett mål i sig – varken för ett operahus (då borde Bert Karlsson vara den givna efterträdaren till Lars Tibell på musikteatern i Malmö) eller för ett stadsbibliotek (då borde deckarrummet genast kompletteras med en porrboudoir).

På måndag lägger regeringen fram sin kulturproposition. Den utredning vars arbete ligger till grund för proppen kritiserades hårt för att den inte brydde sig om att formulera några kvalitetsmål för kulturpolitiken.

En liknande kritik kan med rätta riktas mot de kulturrevolutionära planerna på Malmö Stadsbibliotek. Om biblioteket inte vågar eller vill stå för sin roll som kulturell normbildare och folkbildare utan definierar sig som en konkurrent till Akademibokhandel och andra upplevelsevaruhus på den kommersiella marknaden, varför ska då biblioteket skattefinansieras?

Även den frågan är relevant?

Per Svensson, medarbetare på kulturredaktionen