Sandvikenbo gräver där hon bor

”Bergets döttrar” är en 450-sidig kollektivroman om människor i Sandviken, staden där Anna Jörgensdotter själv växte upp, och dit hon återvände med sin man 2003. Berättelsen är en del i jakten på de egna rötterna.
– En anledning till att skriva boken var att se: det som jag har med mig idag, var kommer det ifrån? Jag hade tanken att skriva om min farmor. Men det gjorde mig alltför låst.

Boken utspelar sig mellan 1938 och 1958 och handlar om två familjer som flyttar från gårdar på landet in till stan. Berättelsen börjar när döttrarna ännu är tonåringar, men på väg att hitta sina vägar och sina män i livet. Genusaspekten är tydlig. Den visar hur kvinnorna i våra mor- och farföräldrars generation knappast hade några valmöjligheter alls.
– Jag är väldigt intresserad av kvinnor i Sandviken. Staden är uppbyggd kring ett järnverk och var länge en mannens plats. Jag har vuxit upp med brist på kvinnors berättelser. Vi har blivit berövade dem, inte bara i Sandviken. Jag kanske hade haft en helt annan syn på mig själv om jag fått en annan bild från staden och skolan.
– När man läser tidningen Husmodern idag baxnar man, hur kunde det se ut på det sättet? Men då var det inget konstigt. Mycket har hänt sedan dess men inte så mycket ändå.

Hur mycket är på riktigt?
– Romanen är fiktion. Men en del verkliga personer är för spännande för att inte inspireras av. Jag hade till exempel en släkting som anlade skidbackar, precis som karaktären Edwin gör i romanen.
– Miljöerna, de flesta platser och byggnader i bok­en, finns på riktigt. Jag har hittat många spännande detaljer i Sandvikens kommunarkiv.

Någon skrev att livet för människorna i ”Bergets döttrar” är alltför svårt, för mycket död och jobbigheter.
– Jag tycker själv att mina romaner är ganska ljusa. Döden har vi ju med oss hela tiden ändå. Nu, i och med min dotter, tänker jag mycket på döden, att något kan hända, när som helst. Men det var likadant med ”Pappa Pralin”, många tyckte den var tung, själv tyckte jag att den hade mycket färg.
– Men jag är väldigt noga med att det ska bli hyfsat lyckliga slut. För det mår jag själv bra av.