Dystert bokslut

Välkommen till bokmässan i Göteborg, årets stora bokfest som startar på torsdag, där allt vad Sverige har av författare, förläggare, branschfolk, bibliotekarier och bokläsare samlas till en gigantisk firmafest. Så gott som varje esoterisk poet liksom varje publiktillvänd deckarskrivare tycks ha släckt ner sina datorer, krupit fram ur sina arbetshålor och minglar på mässgolvet, i Parks bar, eller på legendomspunna fester. Priser portioneras ut, vinflaskor öppnas, seminarier diskuteras. Internationella bestsellers samsas med tummade antikvariska exemplar i en mässhall där alla snubblar över alla och entusiasmen för boken inte kan vara högre.

Det är lätt att tro att bekymmer saknas dessa euforiska dygn, men i själva verket står bokbranschen inför problem. Bokhandlarna vill inte vara bibliotek, och biblioteken knappt heller. Internet har förändrat bokbranschen. Kommer det överhuvudtaget finnas och behövas bokförlag av traditionell modell, frågar Marie-Louise Samuelsson i en artikel i Författaren. Och talar man privat författare och författare emellan ventileras ofta ekonomi. Här finns, som ­Samuelsson skriver, författare som närmast skäms över sin ekonomiska situation, över att ha blivit ratade eller över att få vänta i år på utgivning. Osäkerhet och dåligt självförtroende griper omkring sig. Jag vet författare som väser ”klippkanten, klippkanten”, när de ses, väl medvetna om att de när som helst kan falla ner i det svarta hålet.

Och det är just kring villkoren för dagens bokutgivning som fem förlagschefer och förläggare samtalar i ett av de senaste numren av Svensk Bokhandel. Kerstin Aronsson från Kabusa, Nina Wadensjö från Kabusa, Stephen Farran-Lee från Bonniers, Pelle Andersson från Ordfront och Stefan Skog på Norstedts enas om att ingenting längre är heligt. Alla har av ekonomiska skäl börjat skära i sina listor. I snitt handlar nedskärningarna om 10–15 procent. På Norstedts tar den utländska utgivningen mest stryk. På Bonniers berör nedskärningen ett tjugotal titlar, både svenska och utländska. Alfabeta har sett hur etablerade svenska författare söker nya förlag.

Pelle Andersson poängterar att medierna fokuserar på debutanterna och på de rejält etablerade. De nya är alltid spännande och får både recensioner och intervjuer, men ingen tar ansvar för perioden däremellan. När författarna kommer med bok nr 2 slocknar ofta intresset och den forna debutanten kan bli iskall, trots att debuten sällan är författarens bästa bok. Fler och fler författare hamnar i det ”berömda ”svarta hålet, säger Farran-Lee, där man varken får kvitto från publiken genom försäljning eller kvitto från kritiken.

Neddragningarna gör förstås att debutanterna blir färre. Antar man sex nya debutanter per år har man på tio år sextio författare att ta hand om. Bonniers har hamnat i en situation där det är kö för utgivning, en väntetid som länge legat på minst två år. Det enda sättet att komma åt köbildningen på sikt är nedskärningar, påpekar Farran-Lee.

Jag tror att det är i det här ljuset man ska se dagens manifestdebatt. Vad göra för att få massmedierna att lyssna? Hur kan man åter en gång till bli betraktad som en debutant samtidigt som man för gott kan bli stabilt etablerad? Genom att skriva ett manifest skapar man den debatt som medierna älskar och de förväntningar som är deras livsluft. Mer än en estetisk diskussion kanske vi har att göra med en ekonomisk. Det ursprungliga manifestet i DN Kultur utlovar exakt det som Stephen Farran-Lee efterlyser: kvittot på utgivningen i form av både läsare och goda recensioner.

Vad händer då med litteraturen på sikt i en tid som präglas av alltmer nyhetshets, allt kortare tålamod efter resultat? Det är svårt att veta, men trots alla orosmoln överlever litteraturen alltid, är alltid full av överraskningar. Vem kunde ana att sciencefictiondebutanten Steve Sem-Sandberg från 1976 skulle skriva årets roman 2009? Det är det oförutsägbara som ger liv åt den bokbransch, som så många gånger förklaras hotad. Nu firar den sig själv i Göteborg. Ta sats, andas in och njut!

Eva Ström, författare.