Att tänka under dödshot

Med avslöjanden om grov kriminalitet och övergrepp mot barn har Lydia Cacho blivit en av världens mest kända skribenter – till en fruktansvärd kostnad. Hon har fängslats, torterats, avlyssnats och förtalats.

Hon kan sällan besöka sitt eget hem. Hotell och resor bokar hon om i sista stund.

I Mexiko finns personer som inget hellre vill än att hämnas på Lydia Cacho, hämnas för att hon har berättat om de pedofil- och barnpornografibrott som i flera fall har lett till långa fängelsedomar för högt uppsatta personer i politik och näringsliv.

Allt detta skildras i fruktansvärd detalj i Lydia Cachos bok ”Jag låter mig inte skrämmas”, som nu kommer ut på svenska.

Och Mexiko har blivit ett land där människoliv värdesätts allt lägre.
– Jag har märkt att fruktan finns inom oss. Inom var och en. När jag väl förstod det, då förstod jag också att jag kan göra något åt den. Att jag måste omfamna den, för den kan bli överväldigande. Den kan ta över din fantasi. Jag började läsa böcker om rädsla. Psykologiböcker om den kraft som våld har över människor. Så … jag skulle väl säga att jag får en glimt av hur kraftfullt vårt sinne ändå är.

Lydia Cacho berättar om hur hon spaltar upp sina dagar. Dels i aktiv rädslotid, då hon är metodiskt försiktig, dels i stunder då hon försöker leva som vanligt.
– Jag väljer att inte drömma mardrömmar. Jag har blivit torterad och är förstås rädd för den smärta som det innebär. Men jag är inte rädd för döden, jag är mer rädd för att få min kropp slängd i havet, så att min familj aldrig får visshet om vad som hänt mig.

Så pratar hon, lugnt och metodiskt, som om ämnet var helt vardagligt. Vilket det ju i någon mening är.
– Men jag är inte känslomässigt begränsad, tvärtom, jag är jättesentimental. För mycket för europeisk smak förmodligen, haha … Jag har sex syskon, massor av syskonbarn, och jag är kär i en man som tror på vad jag gör. Vi skapar utrymme att tänka där rädslan inte stör tänkandet. I Mexiko är vi upplärda att vara rädda för det okända, det allsmäktiga, genom kyrkan. Det gör man sig inte fri från så lätt.

Så om du ska bedöma det rationellt – kommer du att bli dödad?
– Pappa säger att jag aldrig ska svara ja på den frågan. Han är en stor … tuffing. Men man ser att hans ögon tåras ibland. Han säger ”det du har gjort för ditt land är dubbelt upp mot vad någon kan klara, du kan lägga av nu”. Då brukar jag tänka att jag ska bli hemmafru, i tio minuter eller så. Sedan nyktrar jag till och bestämmer mig för att fortsätta. De har pistoler. De kan döda mig. Och?