Skrämmande serie får ej missas

För den som möjligen gett upp hoppet: det går att göra anständig tv av både smaskiga och potentiellt snaskiga ämnen. Tom Alandhs porträtt av Ingmar Bergmans hushållerska är ett nyligt exempel, och ”Kysst av spriten”, en lågmäld dokumentärserie som börjar på SVT på måndag, är ytterligare ett.

Programformatet är enklast tänkbara – halvtimmeslånga intervjuer med människor som fastnat i alkoholmissbruk och de anhöriga som fått vara med och ta smällarna – men resultatet är bland de tydligaste och mest tänkvärda jag sett på ett bra tag. Framför allt får man komma nära, och man får göra det utan pekpinnar och förenklanden.

Som tv-kritiker är det lätt att rutinraljera över snabba klipp och högt tempo, jag vet, men det är verkligen en befrielse att få mötas av ett så behärskat tempo som det man håller i ”Kysst av spriten”. Skådespelerskan Magdalena In de Betou är kanske ett otippat programledarval, men hon är strålande, försiktig och följsam och duktig både på att låta de medverkande prata och att låta dem vara tysta.

I premiäravsnittets lågmälda samtal med en mor och en dotter är det lika mycket som sägs mellan raderna, i ansiktsuttrycken och de nerslagna blickarna. Det är nästan så att jag blir irriterad av den lilla populärvetenskapliga pausen i mitten då man med lätt hand – parande flodhästar och den famösa öppningsscenen i ”Betty Blue” kontrasterade med ett skummande ölglass – ska förklara hur hjärnans njutningscentrum förändras av drogberoende. Samtidigt gissar jag att det är den typen av enkla bilder vi behöver för att verkligen begripa.

En vän som är nykter alkoholist brukar säga att om det hållits en folkomröstning om alkoholförbud idag hade han röstat för ett förbud, att inget trasar sönder människor värre än spriten. Varenda gång vi kommer in på ämnet brukar han urskulda sig efter en stund, säga att det måste vara som att prata med en nyfrälst. För den som har ett oproblematiskt förhållande till alkohol kan känslostyrkan vara svår att förstå, kanske till och med provocerande – det är väl bara att sluta dricka, tänker någon. ”Kysst av spriten” får en på ett försiktigt vis att inse att det inte fungerar, får en att begripa hur många som ovillkorligen måste leva med ett allt-eller-inget-förhållande till alkoholen, där minsta glas bubbel är en presumtiv nerförsbacke till katastrofen.

”Kysst av spriten” är djupt gripande i all sin stillsamhet och vardaglighet, berättelser som skrämmer utan att bli skrämsel-TV. Missa för allt i världen inte.