”Wazia dog av blodförlust efter att ha fått armar och ben avhuggna och könsorganet bortskuret.” Citatet är från Martin Ekelund som skrivit texten i fotograf Johan Bävmans bok ”Albino – I skuggan av solen”. De båda gjorde ett reportage som publicerades i denna tidning i början av 2009. Ingen gör sig väl några illusioner om fullständig godhet i vår värld, men den verklighet som Bävmans bilder och Ekelunds text skildrar är helvetisk bortom ens värsta farhågor, en plats styrd av vidskeplighet där personer som råkat födas utan pigment av somliga anses sakna mänskliga rättigheter. Reportaget var hjärtslitande och det är utmärkt att detta angelägna material nu samlats till något mer beständigt.

Bilderna är tagna i den stil som blivit gängse i svenskt pressfoto: färg, vidvinkel, ofta något lutande horisont, mycket information i bild. Biskop-Arnö-estetiken kallar jag den. Det är inte illasinnat, många behärskar den väl och det har utexaminerats synnerligen begåvade fotografer från Nordens Fotoskola Biskops Arnö – Bävman är en av dem. Men det går att tröttna. Bävmans talang syns snarare i valet av motiv, han har haft öga och förstånd med sig och en förmåga att skapa trygghet: jag ser ingen rädsla eller tveksamhet inför fotografen i de avbildades ögon. Vidare måste det ha varit svårt att hantera kontrasterna mellan ute och inne i Tanzanias skrälliga sol men Bävman har känsla och ljuset och skuggorna är fint återgivna.

Fjorton av bilderna är porträtt och bryter av mot de andra. Astedia, Fedinand och Runa heter några av barnen på Mintindoskolan där de får skydd. Barnen är uppställda mot en vit vägg, kisande. ”Herregud, få ut dem ur solen!” tänker jag först. Uppställd-mot-väggen-fotografi är svårt: de avbildade förlorar lätt i värdighet, vilket måste kompenseras av goda anledningar och utmärkt resultat. Och så sker, ljuset är frätande, barnens ansikten och hår nästintill lika vitt som väggen bakom. Porträtten kommunicerar och drabbar – detta är ens öde om man föds fattig och utan pigment under Afrikas obarmhärtiga sol.

”När jag läste en artikel om albinernas vardag i Tanzania blev jag medveten om en helt ny innebörd av begreppet utanförskap”, skriver Bävman i förordet, och nog är de metaforiska kvaliteterna av bibliskt slag. Bilderna har hedrats med prestigefyllda priser, bland annat i World Press Photo Awards. Bildjournalister får ofta kritik för att göra karriär­ av lidande, fotot har en förmåga att visa personers sårbarhet på ett smärtsamt vis. Men då skildrandet sker med ärlighet och sympati, som hos Bävman, kan jag inte tänka mig något mer ­angeläget att ägna sig åt än uppmärksammandet av männi­skors elände.

Wazias syster Leokadia, också hon född med albinism, sörjer sin syster vid hennes omärkta grav i ett förrådsskjul – omärkt då plundrare kan befaras gräva upp kroppen för att ytterligare skära ”turgivande” bitar ur den. ”Min förhoppning är att detta också kan bli en startpunkt för en förändring av deras situation i Tanzania”, skriver Bävman. Det hoppas sannerligen jag med.

På lördag är det vernissage för Johan Bävmans utställning ”Albino – i skuggan av solen” på fotogalleriet Format i Malmö.

Jenny Maria Nilsson
eftersom Johan Bävman är medarbetare på Sydsvenskan recenseras boken av Jenny Maria Nilsson, fotograf och frilansskribent på bland annat Kvällsposten.