Kapitalismen stal språket

Johannes Anyuru åker till sin flickvän i Köpenhamn var tredje vecka. Han brukar inte stanna till i Malmö. När han denna dag gör ett undantag bär han på två väskor. I den ena har han science fiction-böcker, i den andra en bönematta.

Norstedts förlag har nyligen gett ut hans tredje diktsamling: ”Städerna inuti Hall”.
– Så här! Förstår du?

Johannes Anyuru har tagit plats utanför Meze de Falafel no 1 på Engelbrektsgatan. Han lutar huvudet mot väggen och kippar efter andan som en fisk ovanför vattenytan. Det är hans sätt att beskriva känslan i boken som har tagit fyra år att skriva. Den markerar en ny riktning i hans författarskap.
– Jag tappade tilltron till språket. Tidigare, när jag skrev om en liten personlig krets, var det etiskt att skriva optimistiskt, att trösta. Men inför denna bok verkligen plågades jag av min egen del i kapitalismen, fästningen Europa, kriget mot terrorismen ... Jag var tvungen att uppfinna ett nytt språk – ett som inte var förlåtande.
– Människor svälter, men månen är så fin i natt ... det funkar inte.

År 2003 gjorde den då 24-årige Johannes Anyuru sitt intåg på den svenska litteraturscenen.

Debutboken ”Det är bara gudarna som är nya” förde Homeros epos rakt in i det svenska utanförskapet – till förorten där hjälten ”min nigger Akilles” bar täckjacka i stället för rustning.

En enad kritikerkår höjde den unge göteborgaren till poesiskyarna. Hans lätta språk tycktes när som helst kunna ta språnget från vardagens betong ut i universum. Den andra boken ”Omega” (2005) bar på samma lätthet trots sitt tunga ämne. Han kallar den själv ”en romantisk bok om döden”.

Trots att språket till viss del tagit en ny vändning är ”Städerna inuti Hall” ändå märkbart Anyuruansk. Till exempel har den likt debuten ett antikt verk som ram: det romerska nationaleposet ”Aeneiden”, Vergilius berömda berättelse om trojanen ­Aeneas som lyckas fly när grekerna förstör hans hemstad. Med sig bär han tron på de gamla gudarna och ett öde som säger att han ska grunda ett nytt rike – Rom. Innan han når sitt mål är han med om fantastiska äventyr, bland annat en resa ner till dödens rike i underjorden.

Men ”Städerna inuti Hall” håller sig ovan jord i en till synes grym och svårbegriplig samtid.
– Jag ville ha romarriket i bakgrunden, du vet – imperiebyggandet. Det passade temat. Men de gamla grekerna kommer nog alltid att finnas kvar i min poesi. Det handlar om att återerövra och omtolka, att göra till mitt eget. Och den medeltida litteraturen verkar så tråkig. Eller, Dante kanske är lite fet. Men han är så använd.

I dina tidigare böcker fanns det alltid ett ”vi”. Nu har du skrivit en än mer politisk bok och så saknas ordet helt.
– Just därför är det centralt. Jag har strukit en massa vi – de skapade en alldeles för predikande ton.

”Nyckeln” är däremot ett ord som återkommer. Ibland känns det som att du retas med den som letar efter en nyckel som ska förklara boken.
– Visst är det så. Jag skriver utan nyckel för att den samhällsordning jag skriver om är en gåta.

Boken är också mer svårtillgänglig. Är du rädd att tappa läsare, kanske framför allt dem som hittade till poesin tack vare dig?
– Ja, efter att den blev klar har jag funderat på det. Det skrämmer mig mer än recensionerna. För visst, den är svårare, inte lika centrallyrisk. Om du skulle skicka runt den i en skolklass så skulle inte alla kunna säga vad den handlar om. Men samtidigt gillar jag själv böcker som inte omedelbart försöker bli älskade. Jag tycker att det är en skitbra bok.

Som Aeneas bar de gamla gudarna med sig har Johannes Anyuru burit de gamla gudarna in i den nya poesin. Men för honom själv finns det sedan två år bara en Gud. Och Muhammed är hans profet.
– Jag har alltid återvänt till Gud, tankarna kommer alltid. Innan jag blev muslim hade jag inte funderat på det på ett par år, eller rättare sagt dödat tankarna varje gång de dök upp. Jag ville uppleva en tro, även om jag egentligen är en ganska skeptisk person när det kommer till andliga frågor. Att vara troende är ett sätt för mig att bejaka mitt tvivel.

Varför finns inget av detta med i dina dikter?
– Det kommer i romanen.

Romanen ja. Den ska bli klar nästa år och beskrivs av författaren ”i brist på ett bättre ord” som en kärleksroman. I december debuterar han dessutom som pjäsförfattare på Göteborgs stadsteater. Tillsammans med Aleksander Motturi har han skrivit ”Förvaret”, en kommentar till den svenska asylpolitiken.
– Det har varit svårt för mig att avsluta pjäser. Jag är ju van vid att skriva självbiografiskt, att trassla ut mitt eget liv. Det är svårt att hitta på.

Trots att det inte verkar vara något fel på produktiviteten kan jag inte låta bli att pressa honom på ett tidigare utlovat alster.

Vad hände med diktsamlingen om superhjältar?
– Det är en barndomsdröm, seriehjältarna är en del av min uppväxtmytologi. De är ju vår tids heroer. Det lutar mot att det blir en roman, men jag vet i fan hur jag ska skriva den. Ska den vara rolig? Ah, det blir väl en ångestsoppa eftersom det är jag som skriver, säger han.
– Jag har också påbörjat en pjäs om superhjältar som blir torterade i en polisstat, säger han och slår efter en geting med en science fiction-roman av C J Cherryh.

Det finns en anledning till att Johannes Anyuru återvänder till tortyr. På samma sätt som han återvänder till människor som på något vis hamnat utanför. Efter tre diktsamlingar står det klart att människovärdet är en av de grunder han bygger sitt skrivande på.
– Jag skriver om det helt enkelt därför att det är så viktigt. Både människovärdet och själva idén om det håller på att urholkas. Du har Sveriges flyktingpolitik, och under logotypen ”Kriget mot terrorismen” har det blivit okej att tortera. Det värde som man tillskriver den som är värd minst, det är samhällets gemensamma värde. Om vi tillåter tortyr så förlorar även du och jag något av vårt värde som människor.

Ett sätt att framhäva människovärdet är att visa på de små delarnas betydelse. I en passage i ”Städerna inuti Hall” skriver du om ”Droppen som berättar om Oceanen”.
– Förskjutningar i skala är väsentligt i mitt skrivande. För tjugo år sedan läste jag en serietidning, en svensk variant av ”Tales from the crypt” som hette ”Kalla kårar”. Där var det en professor som krympte sig tills han blev så liten att atomerna svävade runt omkring honom som planeter. Han upptäckte hela civilisationer på atomerna, men fortsatte bara att krympa. Jag tänker på den serien säkert en gång i veckan. Jag har också läst mycket om fraktaler inför denna bok, att en liten snäcka och en molnvirvel kan ha samma ekvation, eller en kustlinje och ett löv.

”Oceanen” är också namnet på en diktsamling av Göran Sonnevi. Vad har han betytt för dig?
– Absolut ingenting ...
– Jag skojar förstås. Både för mig som poet och som människa har han betytt oerhört mycket, med sin uppriktighet och sin enkelhet. Det är det som gör honom så tung, att han kan skriva så enkelt men ändå så fett.
– Jag satt med en kompis på en kyrkogård en gång ... haha, hör du? Jag låter som Lord Byron! I vilket fall satt vi och snackade om att ha en andlig mästare, vilket är vanligt i många religioner. Jag vände mig först instinktivt emot det, men insåg sedan att det är vad Sonnevi är för mig.

Har du träffat honom?
– Ja, det enda jag kunde säga var: ”Jag läste att du jobbade på en pås­fabrik”. Hahaha, det gick ju inte att säga något vettigt, han är Michael Jackson för mig.