Noll koll på nätet

Någon öppet konservativ nätkritik går knappast att finna i Sverige, trots de ofta polariserade debatter som rasar kring regleringen av internet. Svepande fördömanden av hela internet lyser med sin frånvaro. Åtminstone grundas de inte i långa och bildade kulturhistoriska utläggningar, gjorda av landets främsta jurister. Kanske är det bara i Tyskland som sådant hör till vardagen.

Udo Di Fabio som är domare i tyska författningsdomstolen höll nyligen ett högtidstal när Solinger Tageblatt firade 200 år, framlagt som en kärleksförklaring från den tredje statsmakten (domstolarna) till den fjärde (pressen). Utgångspunkten är att de moderna samhällena är alltför komplexa för att en enskild individ på egen hand ska kunna bilda sig en politisk uppfattning. Bara en sådan sak vore nästintill otänkbar att hävda i den svenska mediedebatt som överlag rör sig inom den liberala individualismens ramar. ”En komplex verklighet måste förenklas radikalt”, menar Udo Di Fabio, och däri ligger uppgiften för tidningar och radio. Om journalister i hög grad kopierar varandras nyheter är det bra och inte dåligt.

Just denna rundgång garanterar att bara ett fåtal frågor åt gången ryms på agendan, vilket skapar förutsättningen för att det kring varje fråga ska kunna finnas flera uppfattningar. ”Pressen väljer ut vad den anser vara viktigt och konstituerar så ett politiskt centrum för demokratin.”

Utifrån dessa utgångspunkter följer så attacken mot internet, som av Udo Di Fabio beskrivs som ett öppet hav utan möjlighet till navigation. Han liknar anonymiteten på Wikipedia med att klä sig i burka och antyder att Twitter för kulturen tillbaka till nivån av mörkaste medeltid.

En så skamlöst onyanserad hållning väcker visserligen farhågor över hur den tyska författningsdomstolen kommer att ta ställning till aktuella frågor om yttrandefrihet på nätet. Å andra sidan blir det frestande att upprepa vad Walter Benjamin formulerade när han för drygt 70 år sedan diskuterade sin tids nya medier: ”Detta manifest har fördelen av tydlighet. Dess frågeställning förtjänar att övertas av dialektikern.”

Omedelbart mothugg gavs i Süddeutsche Zeitung (26.8) av Bernd Graff – själv profilerad som konservativ nätkritiker, om än av mer måttfullt snitt än Udo Di Fabio. Individer kan visst utveckla en förmåga att sålla och värdera information på nätet, löd det väntade motargumentet. En sådan tro på individens förmåga att välja är också utgångspunkten för den liberala hållning de flesta tycks dela i Sverige. Men hur tillfredsställande är en sådan trosbekännelse?

När allt kommer till kritan är individens förmåga att helt på egen hand överblicka hela nätet närmast noll. Urvalet ur ett överflöd av åsikter är i praktiken alltid kollektivt, oavsett om det kodas in i Google-algoritmer eller äger rum på en konferens. Frågan som vi ännu bara har närmat oss är hur nätet kan möjliggöra kollektiva former för att reducera komplexitet, utan att vare sig nya eller gamla mediemoguler sitter på den yttersta makten. Utifrån ett sådant perspektiv blir det meningslöst att diskutera om internet är bra eller dåligt. Överflödet av information sköljde över oss redan med kabel-tv, men i det enkelriktade tv-mediet gavs inga möjligheter för tittarna att bilda gemenskaper som sållar i informationen. Internet erbjuder däremot sådana möjligheter – förutsatt att inte jurister och politiker går med på regleringar som reducerar nätet till något som mer liknar kabel-tv.

Trots allt kan man sakna en Udo Di Fabio i den svenska debatten om internetreglering. Finns det över huvud taget några intellektuella jurister i vårt land? Om de finns, så föredrar de att hålla sig på sin kant.

Rasmus Fleischer, doktorand i historia och medgrundare till Piratbyrån