Hur kan en far mörda sin dotter? Emre Güngör och Nima Dervish frågar papporna. De söker upp män på Kumla och i Kurdistan, de dricker te och röker med mördarna, kallar dem ”farbror” på arabiskt manér. Samtidigt som de inte viker en tum från sina feministiska ambitioner. De samlar material för att påverka unga män i kampen mot hedersförtrycket.

Här har Emre Güngör och Nima Dervish mycket att uträtta och män från hederskulturer mycket att vinna. Vilken tonårsgrabb vill vakta sin storasysters oskuld, förlora henne, och erkänna ett mord som någon annan begått, eftersom domen blir mildare för honom som är yngre?

Boken handlar framför allt om tre mycket uppmärksammade fall: Fadime Sahindal, Pela Atroshi och Sara Abed Ali. Morden hade inte med heder att göra, säger de tre gärningsmännen. Samtidigt har kvinnornas beteenden blivit den tändande gnistan. De käftade emot, slog tillbaka, flydde hem­ifrån och polisanmälde. Männen gav ultimatum: bosätt dig i en annan stad och sök inte upp din familj. Kvinnorna kom tillbaka, för att träffa sina mödrar och systrar. Om inte Fadime hade talat om hedersvåld i tv och i riksdagen, om inte Pela hade rymt, om inte Sara hade knarkat, slagits och legat runt...

Framförallt handlar det om att kvinnorna inte försvann ur deras åsyn utan ville ha frihet inom sina familjer och inte utan dem. Kvinnornas ”respektlöshet” skapade dålig stämning i de vittförgrenade släkterna och vanmakt hos männen. Vad är värst, att en kvinna får sätta livet till eller att tjugo familjer lider? Männen ville bli av med problemet. Det är främst konsekvenserna av detta de verkar ångra.

Nu är bilden inte så enhetlig, det är ljusår mellan Pelas far och Saras kusin. Pelas far planerade dödsskjutningen tillsammans med sina bröder. Han verkar mest arg över att bröderna sitter i fängelse. Pela förtränger han, säger ibland att det var Guds vilja, och ibland att han själv är sämre än ett djur. Saras kusin var en uppretad tonåring när han ströp sin barndomsvän. Han anmälde sig själv till polisen och tar starkt avstånd från sitt dåd. Fadimes pappa befinner sig någonstans mitt emellan dessa poler. Han sitter på Kumla, han hade kunnat skyffla över allt på sin son, men han ville skydda honom.

Skulle gråt få henne tillbaka skulle jag gråta varje dag, säger Pelas far. Titta vad jag försatt mig i, klagar Fadimes far. I detta blottläggs skillnaden mellan det svenska samhällets förväntningar på männen, och vad männen gör. I västerlandet går individen före gruppen. Männen däremot satte gruppen först och dödade. En gärningsman ska också helst ångra sitt brott. Männen verkar främst ångra de katastrofala följderna för sig själva och sina familjer.

Alla gärningsmän i studien har sina rötter i kollektivistiska samhällen där individen är underordnad gruppen. Samhällen som också är patriarkat där männen beskyddar kvinnorna. De flesta män är dock inte mördare, oavsett vilken kultur de tillhör, och kollektivistiska samhällen har också goda sidor. Emre Güngör och Nima Dervish älskar sina hemländer, kulturer och religioner. Desto mer angeläget blir det för dem att beskriva och isolera de negativa effekterna av en hederskultur. I detta håller författarna en spikrak kurs. De väjer undan för kulturrelativism och de litar på att de inte kommer att spela rasisterna i händerna. Viktigast av allt: de sätter tilltro till läsarens förmåga att förstå hur våldsmännen tänker utan att för den sakens skull omfamna dessa ideal.

Det mördas en kvinna var   tredje vecka i Sverige. Många nationer finns representerade, men Emre Güngör och Nima Dervish bestämmer sig klokt nog för att fokusera på det de har störst chans att utforska och påverka: sin egen kultur.

Magdalena Dziurlikowska, konstnär och kritiker