Nyligen publicerade Die Zeit en stor artikel av den tyskrumänska författaren Herta Müller där hon redogör för hur hon i decennier trakasserats av den rumänska underrättelsetjänsten Securitate, även långt efter murens fall.

Det är anmärkningsvärt hur mycket det skrivna ordet fortfarande kan skrämma.

Herta Müller bor idag i Berlin. Hon tillhörde den tyska minoriteten i sitt hemland, en liten del av befolkningen vars öde hon synliggjort i sina romaner, nu senast i ”Atemschaukel”. Hennes förmåga att gestalta grymhet och beskriva en diktatur med en poetisk skönhet skakar om läsaren mer än någon dokumentär. Vilket också förklarar varför hon är så kontroversiell i sitt hemland.

Många tyskrumäner var nazister under kriget, så även Herta Müllers far som gick med i SS. Efter kriget flyttade många tyskrumäner till Västtyskland. Ett stort antal organiserade sig i nationalistiska ”Landsmannschaft banater Schwaben” (syddtyskar som varit bosatta i Banaterna). Liksom en stor andel tidigare varit nazister blev många, enligt Müller, senare informatörer till Securitate – samtidigt som de hade en nära relation till västtyska regeringen.

De tyskrumäner mellan 17 och 45 år gamla som stannade kvar i Rumänien deporterades efter 1945 till sovjetiska arbetsläger. En av dem var Herta Müllers mamma, en annan poeten Oskar Pastior. Hans minnen ligger till grunden för Atemschaukel som beskriver deportationen och hemkomsten efter fem år i Ukrainas gruvor. Herta Müller leker med orden, uppfinner nya metaforer som hungerängel och hjärtspade. Ord kan rädda liv och förklara det oförklarliga och återge det egna människovärdet.

Romanen tar upp ett stycke kontroversiell historia. Rumänien bytte sida 1944 och anslöt sig till de allierade. Deportationen har det inte talats om, den påminner om landets fascistiska förflutna. Rumäniens komplicerade och obearbetade historia är en förklaring till hur övervakningsstaten kunde få, och fortfarande har, en så stark ställning. Rädda människor blir sällan godare när de får makt, de lär sig förhålla sig till en överhet och det kan kvitta vilken ideologi den bygger på. Herta Müller försöker gång på gång lyfta historien till ljuset, men klassificering i gott och ont finns inte och någon entydig skuld går det inte att tala om. Det handlar om att börja tala överhuvudtaget.