Våldets geografi

En vän har en sommarstuga i Södertäljetrakten. Under sensommaren fick han ett mejl från polisen. I mejlet fanns en bilaga med en karta över sommarens brottslighet i kommunen. En mängd röda prickar i vissa delar av staden där brotten skett, fridfulla fält av alldagligt blått, grönt och gult i de andra.

En karta med fakta kan tyckas, men när man väl zoomar in på den förändrar den ens sätt att se på sin omgivning. Bilkartans vägsträckningar och tätortsanhopningar får sällskap av information om platser som man faktiskt kanske borde vara rädd för.

För några veckor sedan meddelade den nazistiska Svenska Motståndsrörelsen att de tänker ”informera föräldrar om att pedofiler bor i närheten”, med flygblad, men också med en tjänst på nätet. ”Ett hitta.se fylld med pedofiler”, sa Mikael Skillt, rörelsens ledare i Norrland, till Svenska Dagbladet.

Offentlig information i kartform distribuerad av extrema rörelser.

Brittiska inrikesministeriet tillhandahåller sedan i januari 2009 interaktiva brottskartor i Wales och England. ”Det här ger en sammanfattad kunskap om brottsmönster och brottsliga hotspots till samhällen”, sa inrikesministern. Som Southampton, kanske Englands farligaste stad, med 35 uppdagade ”våld mot person” per tusen invånare 2008-2009.

De här kartorna är ett resultat av allmänhetens efterfrågan, enligt en undersökning (The Casey Review) som inrikesministeriet gjorde. Ett av argumenten var det är bättre att staten tillhandahåller informationen, som ändå finns, än att sådana som Svenska Motståndsrörelsen gör det.

Och det är ju sant. Polis är bättre än medborgargarde.

Den programvara som gjort allt det här möjligt kallas GIS, geografiska informationssystem. Ett sätt att sammanfoga informationen från olika statistiska databaser och koppla dem till kartor. Från början handlade det mest om jordmån och fastighetsgränser.

Men inbyggt i systemet fanns också möjligheten att lägga till statistik från offentliga dokument. Med enkla verktyg som Googlemaps kan informationen sedan enkelt delas via en webbläsare. Det finns otaliga sajter, särskilt i USA med information om brott, som spotcrime.com som också erbjuder ” free local crime alerts” direkt till inkorgen. Ett mejl med det senaste brottet i ditt kvarter. Dags att kalla hem barnen? Ta en omväg till affären?

Kartor är ett sätt att orientera sig i verkligheten. De som ritar kartor har alltid valt ut information som de anser viktig. Kartorna har aldrig varit objektiva.

Reser jag till USA finns det ”homicide maps”, mordkartor över städer. En sådan över New York kan man hämta från New York Times webb. Det är helt enkelt en google-karta med pluppar över alla mord, offer och förövare, definierade genom kön och etniskt ursprung, samt orsaken till mordet (gräl i hemmet, rån, gängrelaterat).

Med den i handen blir staden både ganska fascinerande, genom sin fiktionalisering av våldet (på den här gatan mördades en 34-årig svart man i juli 2006 av en 26 årig svart man, vapnet var en pistol, motivet droger), men också som en vägvisare till platser där jag inte vill bo eller som inte vill besöka. Man kan också se hur mordstatistiken rör på sig.

Vi är vana vid att kartor visar saker som finns, hus, åkrar, vägar, men med de nya sociala kartorna, liksom i de här mordkartorna, finns information om sådant som har hänt. Kartan tycks därmed bli verkligare än förut.

Men hur är det med den där verkligheten på kartan?

Här saknas analyser, de sociala och ekonomiska sammanhangen är borta. Händelsekartan presenterar en virtuell verklighet, som resulterar i en verklig rädsla. Eller som min vän i Södertälje uttryckte saken: ”Man börjar röra sig i staden som i ett dataspel”. Men rädslan man känner kommer också att förstärka den segregation som kartorna redan tecknar.

Stadens farlighet tycks för ett ögonblick mycket enkel och med tydliga gränser. Och precis som jag inte argumenterar mot GPS:en i bilen när den säger ”sväng vänster om hundra meter” kommer jag inte att argumentera mot den hotbild som projiceras på mordkartorna i telefonen.

Dan Hallemar, arkitekturskribent.