Mys med döden

Ack, vad jag är trött på alla dessa kvasifilosofiska, mysandliga böcker som spys ut över Sverige, kletiga och slippriga, sockrade och mosade, skrivna av män och kvinnor som vill dela med sig av sin stora livserfarenhet. Med högsta sannolikhet är anrättningen kryddad med små ”tänkvärda” citat ur Bahgavadgita, bibeln eller koranen (eller varför inte ur alla tre?). Några ord av Platon, kanske en totalt malplacerad Nietzsche eller en missförstådd Sartre, en dikt av Tranströmer och några strofer Karin Boye på det legitimerar författarens egen hemmasnickrade filosofi och kvalificerar honom (i alla fall i egna ögon) som ”djup”.

Mångsysslaren Per Ragnar vill än en gång dela sin visdom med oss andra. Den här gången ger han sig i kast med döden och han har samlat sina insikter i boken ”Om bland tusen stjärnor. En tankebok om döden”(bokförlaget Langenskiöld). Det är ju ett spännande ämne, döden, något som sannerligen berör oss alla, skrämmer, fascinerar, oroar, ibland efterlängtas. Per Ragnars bok är trots ämnets potential förbryllande oengagerad. Varken han eller jag lyckas engagera oss i texten, trots att Ragnar frikostigt delar med sig av samtal med både Astrid Lindgren och Ingmar Bergman, citerar Jung och Hesse, skriver hjärtknipande om sin lilla dotters charmiga kommentarer om döden. Det är väl kanske det. Det är för charmerande, för hjärtknipande, för sockrat, för banalt. Det bränner aldrig till, det ger inte en endaste ny insikt, det är aldrig, inte i en endaste stavelse på allvar, på riktigt.

”Om bland tusen stjärnor” är en banal bok. Det finns all anledning att avdramatisera döden – inte minst i vår tid, när döden för det mesta sker bakom lyckta dörrar, ständigt närvarande men ändå frånvarande – men att avdramatisera är inte detsamma som att banalisera och förytliga. För att avdramatisera något måste detta något tas på djupaste allvar, och att ta något på allvar är inte detsamma som att bläddra i ett citatlexikon. Det hjälper inte ens med att redogöra för vetenskapens syn på det hela (tunnlar av ljus? Utomkroppsliga erfarenheter?) om man inte också vågar blotta sig själv. Jag tror att Per Ragnar skulle kunna skriva om döden på ett sätt som skulle kännas, beröra och väcka tankar, om han bara släppte citerandet och de mindre lyckade redogörelserna för ditt och datt. Vadan detta akademikerkomplex hos journalister och skådespelare och annat löst folk? Varför inte ta vara på den frihet det innebär att inte skriva för akademin? Varför inte ta ut svängarna istället för att ängsligt sträva efter att framstå som sprängfylld av kunskap man uppenbart inte har? Framför allt borde Per Ragnar släppa sin starka önskan att vara mysig och lättsmält.

Döden är varken mysig eller lättsmält. Döden är en realitet att förhålla sig till, inte nödvändigtvis hotfull, men knappast mysig. Hoppa över Per Ragnars klistriga version av döden och läs istället Carl-Henning Wijkmarks garanterat sockerfria ”Stundande natten” (Norstedts).

Ann Heberlein, doktor i etik