De flesta trappar ner vid 65 års ålder, går kanske i pension. Den tyske journalisten Günter Wallraff är inte som de flesta. Han växlar upp.

Wallraff, levande legend, ekonomiskt oberoende, sitter på terrassen till sitt hus i Köln och funderar ut nya roller att spela.

Han blir 53-årige Michael G, telefonförsäljare som beordras att lura turkiska restaurangägare att köpa svindyra inramade lagtexter som finns att ladda ner gratis på nätet.

Han tar på sig svart peruk och förvandlas till 51-årige Frank K, fjäskar för att bli anställd av ett industribageri som bakar åt Lidl. Skriver om brännskadorna, om de usla lönerna, om rädslan att få sparken. Skapar internationell debatt.

Den närmaste tiden kommer vi att få se och läsa mycket om Günter Wallraffs senaste inkarnation: somaliern Kwami Ogonno. Nästa vecka visas tv-filmen ”Svart på vitt” i Tyskland.

Med svart sprej på skinnet rör Wallraff sig över hela Tyskland och försätter sig i olika situationer som ska avslöja rasism. Besöker campingplatser och fina bilfirmor. Ber att få provköra nya bilar.

Eller är det Kwami Ogonno som gör det? Existerar Günter Wallraff alls när han går upp i en roll?

När jag läser Stig Hanséns bok blir jag osäker. Hansén, som under flera år följt Wallraff, visar att rollspelandet inte bara är en journalistisk metod för Wallraff. Det är ett sätt att leva.

Att bli olika personer tycks ha en existentiell dimension för honom. Han berättar om att han blev lämnad till ett barnhem som barn, hur alla barn där skulle ha samma saker, hur inget barnhemsbarn fick skilja ut sig från ett annat.

”Det var ett trauma att bli av med identiteten”, säger han. Nu är det som ett rus att gå in i en ny roll. En frihetskänsla.

När Wallraff på 80-talet var den turkiske gästarbetaren Ali Levent – hans mest kända roll – hände att han nattetid tappade kontrollen över sin identitet. Han drömde som Ali.

Varje reporter måste hitta sitt eget personliga förhållningssätt till yrket. Man måste inse att man har makt, och tänka över hur man ska använda den.

Günter Wallraff använder sin makt till att vara en sorts journalistisk aktivist. Han vill ändra på saker. Stig Hansén sitter bredvid honom när han ringer till en vd och försöker övertala honom att ge en före detta anställd 50 000 euro: ”Ni har råd att vara mänsklig, Herr Schultz!”

Wallraff listar förebilder: Jesus, Gandhi, Mandela. Wallraff tycker sig ha ett journalistiskt uppdrag. Vem har gett dig det uppdraget? frågar Stig Hansén.

”De svaga, de utan röster och grupper som stöder dem”, säger Wallraff.

Hansén invänder:

”De svaga? Det brukar bara vara starka som uttrycker sig så.”

Det är en bra invändning.

Jag har ofta svårt för journalistik som görs med politiska agendor eller baktankar. Men ändå. Men ändå!

Wallraff är där ute, på fältet, vid 67 års ålder. För miljonerna han tjänade på ”Längst därnere” – boken om Ali Levent – byggde han ett kulturcentrum för turkiska gästarbetare. Lönerna på det vidriga Lidl-bageriet höjdes med 25 procent direkt efter hans reportage.

Då kan man själv sitta där och tugga på sina jävla ord om ”konsekvensneutralitet” och ”strävan efter opartiskhet” tills man spyr och fundera på vem som är mest moralisk.

För mig är det den stora behållningen med Stig Hanséns bok: den oblyga moralismen. Som reporter är det omöjligt att läsa den utan att granska sina egna drivkrafter och resultat. Vad gör jag när jag är 67 år? Vad gör jag för att behålla hungern?

Det finns många små behållningar med boken också. Stig Hansén har en lätt, fin berättarstil med känsla för tillvarons absurditeter. Det är uppenbart att han beundrar Wallraff, men han blir sällan devot.

I ett av bokens bästa partier spelar de bägge reportrarna bordtennis. Hansén blir varse ytterligare en drivkraft hos Wallraff: vinnarskallen.

”Vi värmer upp.

Ett tag leder jag med tre poäng.

Sedan tar han ett steg framåt och gör mig chanslös och visar att han bara spelade ännu en roll när han lät mig ta ledningen.”

Niklas Orrenius, reporter på Sydsvenskan