Livsfaran i vardagen

En återkommande feberdröm jag och säkert många med mig har är den när synen plötsligt sviker. När någonting måste göras, sägas, räddas och vi famlar i blindo, vet att det vi söker finns inom armslängds räckhåll men var? När vi öppnar munnen för att skrika hörs bara ett väsande och människorna som skulle kunna hjälpa förstår inte, vänder ryggen till.

Någonstans i det där stumma landskapet rör sig konstnären Mathias Kristersson som helgen ut är aktuell med en installation på Lilith Performance Studio i Malmö. Den här gången intar han själv en central roll i verket, sitter på en pall i rummets mitt men är samtidigt ett ingenting, bortvänd och svår att se i motljuset från den skarpa lampan.

Och dessutom: flugorna. Kring Kristersson samlas tusentals spyflygor vars surrande stegras så snart han flyttar tyngden mellan skinkorna. Som svarta prickar yr de framför ögonen i det vita rummet, sätter sig på kinder och händer och jag värjer mig och ser till att hålla mig i rörelse längs väggarnas bokhyllor.

Några böcker finns inte, bara tomma svalg och fragment av något liknande dagboksanteckningar som stansats in direkt i hyllplanen. I stackatoform berättas om disk som aldrig kommer att bli ren, om mamman och pojken, trosor och kön och händer som smeker och tiden som tickar och samtidigt står alldeles stilla.

Ges det en gemensam nämnare i fragmenten är det känslan av leda och underliggande hot, en blandning av tyngd och skavande irritation som går igen i kontrasten mellan Kristerssons tysta kropp och flugornas frenetiska surrande.

På samma vis som Kristersson bevisligen finns i rummet men undandrar sig all kommunikation finns berättelsen där i svart på vitt men kan inte fullt ut begripas, bara anas i alarmerande skärvor av tristess och möjliga övergrepp. Något angeläget vill sägas men störningen tar över och orden når inte fram.

Subtilt och samtidigt drastiskt fördjupar Kristersson sin pågående undersökning av ordens oförmåga att fullt ut motsvara intentionen med det sagda. Någonting är i vägen, som vattnet i Kristerssons mun som hindrar honom från att tala i en performance från 2004.

Eller som i fjolårets ljudkonstfestival Interface på Ystads konstmuseum, där publiken placerades mitt i ett gräl mellan en man och en kvinna i ett imaginärt kök. Ytligt sett handlade samtalet om en maträtt, men egentligen diskuterades något helt annat och när orden tog slut tog våldet vid.

Livsfara mitt i vardagen och upplevelser lika svåra att skaka av sig som flugorna som obönhörligt söker sig till all naken hud.

Boel Gerell, författare och kulturjournalist