Allt toppen på toppen?

”Om du vill ha x (en fungerande mage/sex/harmoni) gör y (ät branflakes/spruta Axe/åk på spa)” är en välkänd formel i reklamens underbart okomplicerade värld. Det finns lösningar på alla sorters mänskliga problem, från förstoppning till stress, lösningar som är både lätt åtkomliga och förföriskt enkla. Implicit i resonemanget finns ett ständigt erbjudande om lycka, detta åtråvärda tillstånd som ingen egentligen är säker på hur man uppnår – eller ens vad det är. Lyckobranschen är stor och växande: det handlar om mindfulness, ”själförsvar”, positiv psykologi och lyckoformlar. Lyckans apostlar – Deepak Chopra, Dalai Lama och Stefan Klein – skär guld med täljkniv och säljer böcker som smör.

Det senaste bidraget till floden av handböcker i lycka är Marie Söderqvist Tralaus ”Status. Vägen till lycka” (Norstedts). Söderqvist Tralau använder sig ogenerat av reklamens retorik och ideologi – gör x, bli y – och jag läser med stigande förvåning. Söderqvist Tralau är, förutom krönikör och tv-tyckare, VD på analysföretaget United Minds och har i denna egenskap undersökt föreställningar om status. Utgångspunkten i hennes resonemang är att status leder till lycka. Möjligen menar hon att status och lycka är samma sak, det är inte helt tydligt.

”I en sekulariserad tid är framgång att maximera den jordiska lyckan”, skriver hon. Och några sidor senare klargör hon sitt påstående: "eftersom status (alltså lycka, min kommentar) är något man tilldelas av omgivningen blir det förstås väldigt viktigt hur man presenterar sitt liv och leverne”. Alltså handlar lycka om att andra tror att man är lycklig.

Söderqvist Tralau är generös med tips i manipuleringens sköna konst. Att vara allmänbildad ligger högt på statuslistan. Du bör läsa New York Review of Books för att kunna briljera med att du är bevandrad i den litterära utgivningen. Att du inte har läst böckerna du låtsas att du har stenkoll på spelar ingen roll: ”Att läsa vad proffs har skrivit och tyckt är en mycket tidsbesparande genväg till det belästa intrycket”.

Föräldraskapet är, skriver Söderqvist Tralau, det mest riskabla projektet i statusbygget. Misslyckas man med det är det svårt att återhämta statusen på andra områden. Å andra sidan är det omöjligt att ”kamma hem full pott i statusspelet” utan barn. Det gäller alltså att få andra att tro att man är en god förälder, och på samma sätt förhåller det sig med exempelvis kärleksrelationer.

Vid det här laget har ni förstått den bärande tesen i Söderqvist Tralaus resonemang: det som ger status är det som är svårt att lyckas med. Om man utgår ifrån att andras avund gör individen lycklig har hon naturligtvis rätt. Om man istället betraktar lyckomaximering ur ett kollektivt och samhälleligt perspektiv är hennes slutsats katastrofal. Några få personers lycka förutsätter den stora massans misslyckande, vilket skapar en större mängd olycka än lycka.

Statusforskaren Michael Marmot påpekar i sin bok ”Statussyndromet. Hur vår sociala position påverkar hälsan och livslängden” att stora klyftor i samhället leder till ökad ohälsa och större missnöje hos dem som befinner sig längre ner i hierarkin. Exempelvis lever en skådespelare som vunnit en Oscar fyra år längre än en skådespelare som blivit nominerad men aldrig vunnit. Såtillvida bekräftar Marmot Söderqvist Tralaus resonemang, men han ser till skillnad från henne problem med statusjakten. Självfallet finns det problem med att hälsa och välbefinnande är så intimt förknippat med status. Inte minst för att det medför ökade kostnader i samhället vilket rimligtvis borde drabba också dem som toppar statusligan.

Som tur är finns det dem som ifrågasätter statusjakten. Bodil Jönsson skriver i sin nyligen utgivna ”Tio tankar om tid tio år senare” (Brombergs) om faran i att leva genom detaljer och inte se helheten. ”Det är som om vi gett upp hoppet om mål och mening och greppet om de större sammanhangen”. Snuttifieringen av livet är direkt destruktiv, att betrakta livet som bestående av prestationer utan inbördes relation kanske ger tillfredställelse för stunden, men ekar i det stora hela tomt. Lycka som bygger på andras misslyckanden smakar illa – och vad är lycka utan genuint innehåll och reflektion egentligen värd? Som Mill sade: ”Hellre en otillfredsställd Sokrates än en lycklig gris…”

Ann Heberlein, doktor i etik.