Aftonbladets utgivare och chefredaktör Jan Helin har problem. De är på det hela taget självförvållade.
Först fattar han ett principbeslut: Alla annonser från Sverigedemokraterna, oavsett innehåll, ska stoppas från publicering i hans tidning. Sverigedemokraterna saknar grundläggande demokratisk orientering. De får köra sina rasistgrejer på annat håll.
Däremot säger han att Jimmie Åkesson får skriva på debattsidan, vilket han gjorde, en lång och rakt igenom rasistisk sak.
Eftersom den är så grov till sitt innehåll inser Jan Helin att han då måste ta avstånd från detta innehåll. Varpå han viker fyra sidor i början av tidningen åt att ta heder och ära av innehållet i texten på sidan 22.
Det börjar med andra ord bli rätt snårigt för läsaren. För hur är det nu? Är Sverigedemokraterna stoppade från Aftonbladet eller inte? De får inte annonsera, men det går utmärkt att skriva en debattartikel med ungefär samma innehåll som de tänkta annonserna (under förutsättning att Jan Helin med egen penna förklarar varför det som står i artikeln är åt helvete, möjligen så mycket åt helvete att det är olagligt).
Saken är ju att Jan Helin inte hade behövt utfärda någon bannbulla över Sverigedemokraternas annonser. Hade han i stället sagt: "jag tänker göra en löpande bedömning av dem", då hade han sluppit hela diskussionen om censur och särbehandling av politiskt parti.
Och hade, om han hade velat, ändå uppnått precis samma effekt.
Nu ser det i stället ut som om han överkompenserar. Jan Helin är en intelligent person, som rimligen vid det här laget inser att han har bakbundit sig själv. För hur i hela friden ska man kunna motivera dubbla principhållningar som de här?
Den redaktionella dörren är alltså öppen - men med en rad konstiga förbehåll och effekter, som till exempel en intervju med två bekanta Sverigedemokrater som hatar muslimer. Jan Helin tvingar därmed in sina egna reportrar i ett gränsland mellan nyhetsmaterial och opinionsmaterial där de inte ska behöva vistas. Redan nu finns tecken på att svenska nyhetsjournalister är tagna gisslan av opinionsmaterial. Det räcker att en Sverigedemokrat säger "Astrid Lindgren" för att mediegenomslaget ska bli totalt. Det är billigt. Som en offentlig terapisession kring politisk beröringsskräck.
Det fanns en annan och bättre väg för Jan Helin: Han kunde ha sagt "jag lät känslorna för Sverigedemokraterna ta över, jag ogillar dem så enormt mycket "och bara ändrat sig. Låtit arbetet fortgå precis som vanligt. Granskning som vanligt, frågor och svar som vanligt. Journalistik som vanligt. Det hade inte kostat honom något, inte heller hos dem som delar hans avsky.
Andreas Ekström, medarbetare på kulturredaktionen
% är glada
% är likgiltiga