Det finns ingen civilisation som inte byggt på obetalt arbete, har den amerikanska författarinnan Toni Morrison sagt och menat att det märkliga med Amerika var att man kombinerade slaveri med rasism. För att utröna rötterna till denna sammankoppling har hon gått tillbaka till 1680-talets USA, innan detta ägt rum, när Amerika ännu var öppet och oformat, och alla sorters människor av olika skäl sökte sig dit.

På en farm i Virginia, i ett landskap som ter sig som en djungelartad vildmark, bor en liten grupp människor som alla på sitt sätt är ofria, men just i sin ofrihet i någon mån jämställda. Här finns Rebekka, den engelska kvinnan som farmaren och handelsmannen Jacob tagit som sin hustru, skickat efter om man så vill, betalt resa och omkostnader för utan att man kallar det för att köpa. Rebekka är dock nöjd att fly från ett religiöst bigott England, och Jacob är en frisinnad man, som föraktar dem som vill handla med människor. Här finns också indiankvinnan Lina vars familj dött i smittkoppor, den unga kvinnan Sorrow som Jacob tagit hand om som barn och en fri svart man stiger så småningom in i detta minisamhälle som smed.

Hit kommer också Florens, en ung flicka vars liv präglas av att hon blivit bortlämnad av sin mor, som är slav hos en portugisisk plantageägare. På ett sätt kan man se denna gemenskap i vildmarken som ett sorts paradis, komplett med järngrindar dekorerade med ormar, ett Eden där människor av olika bakgrund kommit samman och där ingen är mer exotisk än den andra.

Men så blev det omkring 1680 tillåtet för varje vit man att döda en svart man utan påföljd, som svar på att fattiga svarta och vita tillsammans deltagit i ett uppror. De vita plantage­ägarna ville undanröja hotet från de svarta, och så kom slaveriet att kopplas till hudfärg. Morrisons civilisationskritiska berättelse vill visa att Amerika under en viss period mycket väl kunde ha tagit en annan väg. I romanen har hon placerat representanter för olika etniska grupper och samhällsklasser som i en liten farkost i ett större hav. Jacob Vaark har ett namn som kan läsas som VA-Ark, en ark i Virginia, och man kan tänka sig att Morrison tänkt sig denna farm som en grundval till ett alternativt samhällsbygge.

Toni Morrisons styrka är att hon förmår gestalta detta idéinnehåll sinnligt, musikaliskt och smidigt, och hon har en oöverträffad förmåga att tränga in i psyken som inte nåtts av alfabetism och som ännu kvarhåller en magisk världsbild. Skarp är hon också när hon skildrar den religiösa sekterismens intolerans.

Men sjukdomar kommer att förändra gruppen som blir allt sårbarare. Och Florens drabbas av en uppflammande passion för den svarte frie smeden som kommit för att omvandla Jacobs farm till ett mindre herresäte. Det är en kärlek som ter sig som en ofattbar lyx för kvinnor där sexualiteten mest består av våldtäkter och frekventa graviditeter. Men det är en kärlek som också den förslavar.

Toni Morrisons roman är bara 156 sidor lång, men är så mättad att det känns som om man fått sig en mycket lång episk historia till livs. Skickligt låter hon varje person få sin berättelse, som upprepar historien i en ny tonart. Varje avsnitt presenterar en världsbild, och också en individuell anledning till att de hamnat på Jacobs farm, som till stora delar fungerar som ett kvinnokollektiv. Jacob fungerar som det upplysta förnuftet, under vars liberala ledning projektet fungerar. Själv föräldralös kan han se när ett barn riskerar att fara illa. När Jacob, som avskyr handeln med människor, tar den lilla slavflickan Florens som delbetalning för en skuld av en portugisisk tobaksodlare är det denna handling av barmhärtighet som bokens titel ”A Mercy” syftar på, och som Kerstin Hallén valt att översätta till ”En välsignelse.”

Men Morrison kan mycket väl också syfta på det lilla samhälle som under en viss tid framstår som en nåd i existensens obönhörliga vildmark, en utopi som slogs sönder av slumpen och historien.

Det är en oförliknelig stämma som talar i ”En välsignelse.” Morrisons korta roman låter sig njutningsfullt läsas om och om igen. Dess rikedom av valörer klargör också varför Morrison, som enda levande Nobelpristagare i litteratur i USA, fungerar som något av nationens samvete

Eva Ström, författare