Hur följer man upp en sönderkramad debutfilm? Tja, varför inte så här: bryt mot alla förväntningar med något fullständigt annorlunda.

Om "Farväl Falkenberg" var en poetisk postpubertal sensommarkyss är "Apan" en obehaglig best till film som kravlar på alla skitiga fyra i det mänskliga psykets undervegetationer. Här stryker Jesper Ganslandt publiken mothårs med en stenhårt naturalistisk stil: Handhållen kamera, ingen filmmusik, ingen humor. Knapp dialog där grundläggande information är utelämnad. Ingen riktig förlösning på slutet, inte ens en riktig förklaring. Publiken får fylla i själv. Eller skylla sig själv som såg filmen.

Det är ett djärvt drag som säkert kommer att hyllas i vissa läger – men knappast sälja många biljetter.

"Apan" skildrar efterspelet till en tragedi. I filmens första scen vaknar huvudpersonen Krister (Olle Sarri) på ett badrumsgolv och upptäcker att han är nedfläckad med blod.

Han tvättar av sig. Han åker till sitt jobb som bilskolelärare. Han spelar tennis. Hela tiden i ett bedövat chocktillstånd, med en bluetoothsnäcka klistrad vid örat. De vardagliga sysslorna på autopilot ter sig fullständigt irrationella eftersom vi förstår att det handlar om en förträngning – något fruktansvärt har hänt. När den obehagliga händelsen väl avslöjas efter en halvtimme skiftar berättelsen tempo och lunkar långsamt in i beckmörkret.

Det är ett briljant val att låta komikern Olle Sarri spela Krister. Vi lider med honom. Han har ett ansikte som inte är uttjatat och som vi vagt förknippar med någon form av trevnad. Filmen vilar på Sarris axlar och där ligger den tryggt – han är ständigt i bild under 80 minuter, oftast bara på armlängds avstånd från fotografen Fredrik Wenzels kamera, och lyckas skapa en känsla av krypande obehag genom ett nedtonat nervöst spel med några få känslosamma eruptioner.

Den stilmässiga asketismen i "Apan" är starkt influerad av bröderna Dardennes filmer ("Rosetta", "Barnet"), men likheterna stannar vid formen. Ganslandt är inte som belgarna intresserad av att belysa sociala orättvisor, eller ens berätta en till synes enkel historia som rymmer flera bottnar. "Apan" är istället medvetet grund – ett försök att flytande skildra ett ångesttillstånd; ett snabbt nedslag i ett livsöde som vi annars bara anar bakom hårt uppdragna nyhetsrubriker.

Den råa stilen fungerar fantastiskt i filmens första tredjedel då vi i publiken famlar efter ledtrådar för att förstå vad som har hänt. Efter den omskakande vändpunkten blir resan allt mer utstakad och inte lika spännande. Handlingens konstruktion kommer i dagen väl tydligt, det blir lite stilövning över det hela.

Det finns de som har velat avskriva Ganslandt som ett one hit wonder efter "Farväl Falkenberg". "Apan" är ett starkt motbevis. Även om det inte är en helgjuten film, så vrålar den ut i det okända. Svensk film behöver regissörer som vågar experimentera – det ska bli mycket spännande att se vad Ganslandt gör härnäst.