Fyrtio år har det tagit för Inger Christensens genombrottsdiktsamling ”Det” att överföras till svenska. Man kan tycka att det är en besvärande lång tid, men det kan också vara ett uttryck för att man läste sina grannländers litteratur mer ogenerat 1969. Men det kan ha sina fördelar att en översättning har dröjt: man ser verket klarare genom decenniernas distans, man kan se det klassiska i det tidsbundna. Man kan se hur Inger Christensen med hela sin poetiska lidelse sammanfogat matematik och poesi, hur ett vilt innehåll växer ur en sträng form, liksom det oöverskådliga kaotiska livet växer ur sin knappa programmerade DNA-sekvens.

Det börjar så stilla. Det börjar med ”det.” Den berömda början, skapelseberättelsen:

”Det. Det var det. Så har det börjat. Det är. Det fortsätter. Rör sig. Vidare. Blir

till. Blir till det och det och det. Leder vidare än det. Blir annat. Blir mer.”

Inger Christensson har i en essä skrivit om hur Noam Chomskys teori om att människan äger en förprogrammerad grammatik gav henne en fantastisk lyckokänsla, en övertygelse om att språket är en direkt förlängning av naturen. ”Jag hade samma rätt att tala som trädet till att sätta blad. Om jag bara kunde börja ganska stilla, lista mig in i de första meningarna, gömma mig där som i vatten, flytande, driva ur stället tills de första små krusningar visade sig, nästan ord, nästan meningar, fler och fler.”

Bättre kan förstås inte ”Det” beskrivas. I detta drivande fastnar till sist hela världen, och en livssyn. Det första avsnittet ”Prologos” beskriver just hur ett jag blir till, en människa, från urcell till människa, med stroferna uppbyggda av tal delbara med siffran 66. Den andra avgörande impulsen för ”Det” var språkforskaren Viggo Brøndahls ”Præpositionernes Theori”. Hans försök att systematisera språkets relationsord kunde Christensen läsa som de relationer dikten själv upprättade till sin omvärld. Så fick Christensen några användbara begrepp som hon kunde använda för att strukturera sitt stoff. Jag tror det är så man ska se Inger Christensens matematiskt precisa formmedvetande. Det tycks ha varit nödvändigt för henne för att mycket strängt organisera det överväldigande materialet; hon vill ju ingenting mindre än att försöka beskriva hela världen tills dikten upprättar en totalrelation som närmast får en mystisk kvalitet.

”Det” blir därmed en diktsamling att leva i, hänge sig åt, drunkna i. Den bär på en vildhet som få diktsamlingar, en känsla av obegränsad rikedom, en excess. Att Blake citeras, att vansinnet kommenteras är här logiskt. Här finns meningar som: hellre vansinne än leda vid de andra. Här finns den erotiska kärleksberusningen, men också soldater och polis som öppnar eld. Här finns vissheten att vi alla är semaforer för varandra och utopiskt politiska bilder där parlamenten flyter av honung.

Och så finns rädslan. På samma sätt som det finns en prolog finns det också en epilog. Den talar om rädslan.

Rädslan för att vara ensam

Rädslan för att vara tillsammans

Rädslan för det avslutade

Rädslan för det oavslutade

Rädslan för könet

Rädslan för döden

I detta avsnitt finns en naken sårbarhet, en sorg som talar om försöken att göra språnget från rädsla till extas medvetet, eller magiska försök att lita på språket som en del av biologin.

Kanske är dessa diktrader också en författares beskrivning av sin diktsamling som i Marie Silkebergs översättning fått en avklarnad självklarhet. Jag hörde Silkeberg på Bokmässan i en oerhört vacker läsning utföra den 15 minuter långa epilogen och kunde konstatera att hon verkligen gjort Christensens språk till sitt. Inger Christensens ”Det” är en ojämförlig inspirationskälla, explosivt levande i sin närvaro och sin energi, en dikt som visar vad en diktare kan åstadkomma när får kontakt med hela sin kapacitet.

Eva Ström, författare