Andra världskriget är sällan långt borta i det offentliga medvetandet. En ström av ny forskning och nya populärhistoriska framställningar påminner återkommande om offren för krigets framfart, och mer allmänt om mänsklighetens underlåtenhetssynder under perioden 1939–1945.

I sin nya bok ”Skyldig till skuld” har journalisten och historikern Henrik Arnstad fångat tidsandan på denna punkt, och sammanfattat aktuell forskning om hur de mindre stater som var i allians med eller neutrala i förhållande till Tyskland förhöll sig till nazismen, och hur de hanterat detta i efterhand. Österrike hävdar, enligt Arnstad, en alltmer problematisk offerposition. Likaså Italien, där man inte riktigt vill veta av sitt smutsiga förflutna under till exempel ockupationen av Grekland. I Finland har det enligt Arnstad tillämpats en aggressiv vakthållning kring den nationella historien.

Först på senare år har den finska behandlingen av ryska fångar, fullt jämförbar med hur de röda behandlades efter inbördeskriget, blivit belyst i forskningen, liksom den finska säkerhetspolisens samarbete med SS.

I Sverige har vi när det gäller relationen till nazismen enligt Arnstad bytt roll, från förträfflighet till skuldmedvetenhet. Hans polemiska ansats här – att om man är skyldig så är man i alla fall viktig, i det nya Europa – är tankeväckande. Det är även hans analys av tv-serien ”Någonstans i Sverige” från 1973, vars entusiastiska mottagande av Arnstad rätt fyndigt tolkas som de svenska 68:ornas uppgörelse med föräldragenerationens historieskrivning. Men jag blir tveksam inför Arnstads uppdelning av diskussionen om Sveriges relation till Nazityskland i en förlåtande och en kritisk skola. Det är en häftig förenkling.

Överlag känns boken tidsbunden såtillvida att Arnstad sammanfattar forskning utan att ge en mer analytisk redovisning av forskningsläget. Känslan av tidskapsel, alltså av svenskt blame game anno 2009, förstärks dessutom i avsnitten om Finland, där det visar sig att Arnstad i rätt hög grad tycks betrakta de finska reaktionerna på hans tidigare bok ”Spelaren Christian Günther” (2006) som en slags måttstock för graden av självinsikt i den finska historiska debatten. Det känns inte helt övertygande, och framförallt fragmentariskt.

Arnstads strävan att positionera sig i debatten, och hans vilja, särskilt när det gäller den finska forskningen, att peka ut vilka gäng man ska hålla på och inte lägger krokben för en djupare förståelse. Ett intressant försök till renodling av perspektiven övergår till en förenkling som ligger allt för mycket i takt med tidsandan.

Anne Hedén, journalist och historiker