Tårtkalas i afgrunden

”Fordom då ärfarenheten förde ordet behöfdes ej nagelfaring, man fant och begrep nog af, nu är uppkommen en Trilskhet under begabbet af alla alfversamma saker, att man för skratt och vårdslöshets skulld nödgas gripa hvaran i Örat och doppa hvarandras ansigten i hvar Kopp.

Och det går endå åt helfvitet.”

Skrev Carl August Ehrensvärd.

Ett par hundra år senare går solen upp över ett måleriskt land med stolta anor. Oryggliga män och deras fagra kvinnor står stadigt på den storslagna jordlott som blev deras och som nu frodas tack vare hedersamt arbete. Det svenska barnets ärliga ögon glimmar ikapp med midsommaraftonens spegelblanka insjö. Det är Sverige. Vi skriver 2040. Repatrieringen är initierad. Självfallet med all den medmänsklighet, varsamhet och hänsyn som erfordras ur moralisk synpunkt. Det svenska femtiotalet ligger framför oss.

”Om något Land och något folk på jordklotet vore ämnat af naturen vara fredat för moralisk Politisk och Physisk oro är det säkerligen Svärget med dess inbyggare. Landets läge ställer oss afsides ifrån all slags förförellse och förödelse af andra natjoner.”

Fortsatte Carl August Ehrensvärd.

Ett par hundra år senare säger nästan ingen Svärget. Men Sverige är ett fint ord. Man kan säga svensk. Man kan till exempel säga det som ett adjektiv men också som ett substantiv. Substantiv är namn på ting, till exempel boll och ring. Adjektivet det oss lär, hurudana saker är. Förr sa man bara att substantiv är ord som man kan sätta ”fan” eller "jävel" efter (klockfan, flaskjävel). Och att adjektiv är ord som man kan sätta "skit" framför (skitbra, skitful). Och att verb är ord som man kan sätta "utav bara fan" eller "utav helvete" efter (drack utav helvete). Idag säger man fana, fäder, egendom och nedärvda nejder. Säger bevara, Gud, vårt fosterland. Säger Sverige åt trogna svensksinnade svenskar. Inte åt dem som hatar och motarbetar sitt land. Inte åt de urartade och sjuka.

Förr var det svårt att bedöma om en människa var svensk. Man kände inte alla som man gör nu. Gråzonerna eliminerades medelst krav från samhällets sida. Klarhet eftersträvades. Medicinalstyrelsens arbetsmetoder visade vägen. Idag kan man gå ut på stan och förstå varendaste ord. Barnen ler och sjunger. Skottet brinner, blodet rinner. Ser ut som en polsk hora. Luktar som en somalier. Stjäl som en zigenare. Negermusik. Tattarbarn. Arabhus. Turkpack. Förbrytarnatur. Judesnål. Muslimvåld. Parasitära varelser. Orden finns kvar också när främlingarna är borta.

”Svänska folket som inpärradt inom gräntzorne, och tvungna i sine böjelser, betagne möjligheten att lefva vidare som förfäder och med ingen Systhematisk wäg åt civilisatjon stadnade så tillsägandes mitt i afgrunden. Det är intet möjlighet att begjära andra följder än osäkerhet olusten, villervallan i en sådan oberedd ställning. Allting nytt och nyttigt fordrar lärdom och undervisning dels att få ett så kallat handlag dels att ej äfventyra afvägar.”

Skrev Ehrensvärd. På svänska.

Förr kunde man till och med höra att folk frågade sig: Vad är motsatsen till svensk? Idag är förvirringen som bortblåst. Idag kan vi ta hand om de sinnesslöa. Det finns visioner. Det finns hopp. Tack och lov avvecklades Steriliseringsersättningsnämnden hösten 2003, och det finns inget som säger att vi inte kan återuppta stolta anor. Medicinalstyrelsen glansdagar minns vi med värme. Verksamheten hade sina poänger. Migrationsverkets lilla tårtkalas visade vägen. Hela femtiotalet kommer att vara ett enda stort tårtkalas.

Förr hade vi Lort-Sverige och Villa-Sverige. Det hela var tämligen enkelt, det handlade om hygien, ordning, respekt och skötsamhet. Om ärlighet. Det handlade om trångboddhet, smuts och fukt. Om ohyra och sjukdomar. Det handlade om ekonomi, arbete, utbildning. Det handlade om stadsplanering och ideologiskt betingad rättspraxis, om medieskuggor och familjepolitik, om koloniala bumeranger, om sociala skyddsnät och problemformuleringsprivilegium och internationella konflikter och forskning kring posttraumatiskt stressyndrom och Europakonventionens tillämpning i det nationella systemet. Men allt detta var mest ord. Det hela var, i grund och botten, tämligen enkelt. Varje moraliskt rakryggad femåring kunde förstå vad det handlade om. Det stavades sunt förnuft. Och sunt förnuft stavades totalstopp, säkerhetspaket, massavvisning, främlingskapsregistrering, familjelagar, återutbildningsanstalter för sexuell hälsa, omfattande kulturrenhetsreformer och slutligen den ickekontingenta tvångsrepatrieringen. Det inofficiella namnet på reformpaketet var Inut (lås in sodomiterna, släng ut främlingarna). De så kallade lynchningarna måste betraktas som kollaterala. Kulturförrädarna sår endast vad de odlat.

Vi brukar föreställa oss: Det är svenskt femtiotal, fäderna håller verkligheten på plats, fruarna putsar och fejar, alla hjälper till att hålla rent, kärleken härskar ohotad. Den svenska kulturen rinner i våra ådror. Främlingar möter vi endast i gamla vitsar och sånger.

”Våra fordna kungar till togo ungefär den utvägen som den enda och inhämtade folk från de Södre folkslagen vid Riks Hushåls förbättringar och civilisationen sig till både undervisare och biträde. För att lära hvad naturen ej sjelf hinner uppdaga inom oss sjelfve när saken är nyttig bör man aldrig fåkunnigt bruka sig sjelf, När Romrarne beslöto bli ett folkslag sedan de länge nog varit ett Byke skickades till Grekerne efter folk som skulle lära dem Lagar. sådant var förståndigt och besparte dem tusende åhr och kanske en tidig förstöring.”

Skrev Ehrensvärd, men vad hände sen?

Vad är det för omständligt jämmer? Det kan vem som helst räkna ut. Det stavas vett. Verklighetens folk, nu är det vi som för talan. Nu när den svenska solen går upp över vårt land ser vi hur det sunda förnuftet härskar över verkligheten utan att darra på handen. Vi ss finns det fläckar. Visst finns det fortfarande oönskade element i vårt land, djupt störda individer, som tjatar: ”Här, en bild av det kristna Sverige. En svensk flicka skriver på sin blogg: ’I Matteus 18:22 säger Jesus att vi skall förlåta Icke sju gånger, utan sjuttio gånger sju gånger. När jag besöker bibeln.se och kollar samma bibelvers står det: Inte sju gånger utan sjuttiosju gånger. Min bibel är 1917 års översättning och bibeln.se använder den senaste översättningen. Har Jesus blivit 84,3 % mindre förlåtande?´”

De säger: ”Här, en bild av det suicidala Sverige: Lars Görlings självmord projicerat på en skändad svensk flagga. Doften, synen, känseln, smaken och ljudet av en kristen värdegrund. Sjuttio gånger sju är lika med fyrahundranittio. Görling frågade: ”En gång till?” Men vem kan förlåta ett självmord? Vem kan förlåta kriminella tioåringar? Vem kan förlåta Medicinalverket för steriliseringarna? Vem kan förlåta Jan och Alva Myrdal? Vem kan förlåta John Ausonius? Vem kan förlåta Osmo Vallos mördare? Vem kan förlåta de borgliga regeringarnas trianguleringspolitik? Vem kan förlåta suicidaldemokratin?” De säger: ”Är Sverige ett samhälle? Hur skapas minnet av en ny ordning? Hur ser den mekaniken ut?”

De citerar forna tiders främlingar och säger: ”Vad ska vi svara de miljoner som hemma hos oss låtit sig drivas in i den fascistiska demagogins illusioner, som i sin självförnekelse låtit sig proppas fulla med myten om det egna folkets mission, med rasistisk, nationalistisk smörja, alla dessa som troskyldigt mekaniskt upprepar de slagord som serveras dem, om Hem till riket, Blod och jord, Kraft genom glädje, om moderliga kvinnor, starka män och tacksamma barn, de som i denna våg av smaklöshet begeistrat styr ut sig med jägarhattar och hirschfängare, uniformssnoddar och järnbeslagna stövlar. Sådant kan uppkomma därför att marken ligger i träda, därför att arbetarrörelsen inte har förmått hävda sina egna värden, därför att den alltför gärna låter sig imponeras av trädgårdstomtarna och kanariefåglarna, de broderade kuddarna och väggbonadernas tänkespråk om lugn och ro, om trygghet, och så får de förblindade sin falska säkerhet, sin falska fred och sitt falska välstånd, sitt falska Arbete åt alla, sin nya Ordning. Hur ska vi kunna gå emot detta effektivt om vi inte själva kan stå för varenda en av våra handlingar, om vi också sitter fast i självförnekelse, i grumligheter och hämningar.”

Nej, säger vi! Vi har för länge sedan slutat lyssna på urartade sodomiter, kulturförrädare och andra perverterade avfällingar. Vi vet hur landet ligger och vi slår till med obarmhärtig kraft varhelst dessa varbölder till varelser spyr upp sin sörja. Förr ”knullade” man. Nu kysser man varandra och får barn. Sverige är inte längre ett sjukt samhälle, medborgarna trivs. Fäderneärvda svenskmannaseder trampas inte längre under fötterna. Vi upplevde följande: Om Sverige är ett värde i sig, om vi upplever det som en av våra främsta livsuppgifter att vidmakthålla svenskheten, att bevara sambandet mellan svenskheten och det stycke jord som en gång blev vårt, då framstår de hysteriska försöken att bromsa repatrieringen som ett förräderi mot Sverige. Folkmordsdefinitionen måste omformuleras så att den sätter folkets kultur i fokus och således inbegriper angrepp på vårt kulturväsen. Främlingens liv får aldrig jämställas med nationens. Vi upprepar därför: Främlingsfrånfällena måste betraktas som kollaterala, hur omfattande de än må vara. Vi konstaterade följande: Det bästa både för svenskarna och för de främlingar som inte kunde anpassa sig till samhället var att många invandrare återvände till sina hemländer. Vi knöt näven och sa: Nej. Nej, medsvenskar. Vi har ingenting emot barbari. Snarare måste vi väcka barbarerna inom oss för att få rätsida på detta. Barbarer har behövts förr och barbarer är det som kommer att behövas nu. Barbariet är inte det enda ursvenska, men det finns där. Våra motståndare gör rätt i att känna rädsla, för vi ska väcka det till liv igen, de ska få se på ett ursvenskt barbari, det värsta som någonsin skådats på denna planet, och barbarerna, vi, ni, ska dra fram på våra gator och torg, genom våra städer och vår landsbygd, och fienderna kommer att darra, och när stormen väl har lagt sig så behöver vi inte längre sjunga om fornstora dagar, då kommer vi att leva i dem, i ett svenskt Sverige där den svenska kulturens svenskhet förblir helt och hållet svensk.

Idag kan vi säga: Den svenske mannen har hittat hem igen. Den svenska kvinnan står vid hans sida. Barnen ler och sjunger. Blodet har spolats bort eller torkat in. Vi har lyckats med att upprätthålla och vidareutveckla ett gemensamt nationellt beteendemönster, självaste förutsättningen för en statlig utveckling och därmed för en högre kultur. Alla människor måste få känna att de tillhör ett folk. Alla människor måste få se sin sol gå ner bakom det egna folkets horisont.