Alla har ett inre monster

Radovan Karadžić, den tidigare bosnienserbiske ledaren, gjorde allt för att skjuta upp sin rättegång på Internationella krigsförbrytartribunalen i Haag. Men rättegången kommer fortsätta även utan hans närvaro. Och förhoppningsvis kommer den att peka ut honom som en av arkitekterna bakom kriget i Bosnien, för etnisk rensning av muslimer, för folkmord och krigsbrott begångna i landet mellan 1991 och 1995:

Karadžić åtalas på fyra punkter, bland annat för att ha beordrat mass-avrättning av 8 000 bosnier i Srebrenica, och för belägringen avSarajevo som resulterade i 12 000 civilas död. Naturligtvis nekade han till brotten. Precis som sin idol Slobodan Milošević hävdade han att domstolen saknar jurisdiktion, och precis som Milošević valde han att företräda sig själv.

I förhören insisterade han patetiskt på att Richard Holbrooke, USA: s dåvarande fredsmäklare i Bosnien, 1996 lovade honom immunitet i utbyte mot att han lämnade politiken. Det behöver knappast sägas att Holbrooke förnekar alla sådana överenskommelser.

Förklädd till doktor Dabiç, en alternativläkare med vildvuxet vitt skägg och långt vitt hår, lyckades den här frifräsaren gömma sig i elva år. Han anhölls i Belgrad och ställdes inför rätta i juli 2008. Och var det något som då gick i kras var det hjältemyten – att hans fängslande skulle skaka Serbien och Serbiska republikens kärna. Varför gjorde det inte det? Fängslandet och utlämnandet till Internationella krigsförbrytartribunalen var uppenbarligen ett smart byte för Serbien. Som född i Montenegro och bosatt mest i Sarajevo, var Karadžić varken serbisk medborgare eller serbisk hjälte, som general Ratko Mladić. Genom att fängsla Karadžić kunde Serbien stärka sin politiska trovärdighet. Men sedan lämnades han mer eller mindre ensam – Serbiens regering vill inte visa att Karadžić agerade under Miloševićs direkta ledning.

Det måste ha känts jobbigt. Särskilt som samma öde inte drabbade hans vapenbroder Ratko Mladić, som var befälhavare i armén.Karadžić vet alltför väl att fängslandet av Mladić är en helt annan historia, eftersom han skyddas av både den serbiska armén och regeringen.

Men i själva verket är den mest intressanta frågan: vad hände med den schyssta kille och trevliga person Karadžić en gång var? Han var ju faktiskt både läkare och psykiater, och en fulländad poet. Hur kan det komma sig att han under sex år, mellan 1990 och 1996, betedde sig som en helt annan människa? Vad hade förändrats i honom?

Svaret är inte särskilt komplicerat: även om hans spårändring verkar dramatisk, beror den bara på den händelsekedja som förändrat livet för så många andra. Biljana Plavšić, till exempel. Hon var en av Serbiska republikens krigsledare – och dömd krigsförbrytare – som nyligen släpptes fri efter att ha avtjänat två tredjedelar av sin dom. Plavšić var universitetslärare med doktorsexamen och erkänd forskare – men förvandlades till en radikal nationalistpolitiker. Vad som hände berodde på omständigheter – kriget, och det faktum att båda blev politiker. Karadžićs ambitioner och fåfänga gjorde honom till en president som beordrade massavrättningar. En roll som inte stod i opposition mot Karadžić poeten och psykiatern, mannen som älskade att hjälpa människor. Eftersom Karadžić var övertygad om att både belägringen av Sarajevo och dödandet av civila gjordes för serbernas skull, hans folk. De behövde sitt ”Lebensraum”.

Man vill gärna tro att poeter och akademiker, det vill säga bildat folk, är för fina, för ädla för att begå fasansfulla brott. Men det har bevisats tusentals gånger att människor med hög utbildning inte har högre moral än vanliga människor. Det finns inget mystiskt över deras förvandling: varje människa har potential för att göra både gott och ont, även om vi gärna distanserar oss själva genom att kalla människor som Karadžić eller Plavsic monster. Fastän de bara är vår egen spegelbild.

Slavenka Drakulic

Översättning: Julia Svensson