Budskapet är viktigast

Idén är enkel: ta ett A4-papper och en svart penna. Rita upp fyra serierutor på pappret och berätta om en vardagsfråga som du tycker är brännande. Kopiera serien i 20–30 exemplar och sätt upp dem på murar, träd, eller busskurer. Om du kan rita eller inte spelar ingen roll, det viktiga är budskapet.

– Hur ska människor i utvecklingsländer uttrycka sig? De kan inte skriva särskilt bra och de har inte tillgång till internet. Världen är digitalt delad. Man måste hitta ett alternativ – och det är Grassroots Comics (gräsrotsserier), säger indiern Sharad Sharma som är i Malmö för att hålla workshops på festivalen ”I seriernas värld”.

Sharad Sharma har precis avslutat ett pass med Serieskolans elever och är imponerad av deras insats. Vanligtvis är hans elever inte så teckningskunniga.

– Annars brukar de som deltar vara hämmade av att de inte kan rita. Men då visar jag att de bara behöver göra streckgubbar om de vill – och då säger de: ”det där kan jag också göra”.

Under de senaste tio åren har Sharad och hans medarbetare åkt runt i världen och spridit idén om Grassroots Comics – från Brasilien till Moçambique. Rörelsen är störst i Indien där det nu finns lokala avdelningar på landsbygden som drivs med visst stöd från Unicef och Oxfam International, även om det till största delen handlar om ideellt arbete.

Hur fick du idén till det här?

– Jag var en väletablerad politisk tecknare och animatör i New Delhi men kände mig inte tillfredsställd. Att jobba med medier innebär att man har ett ansvar – och jag tyckte att vanliga människors frågor inte syntes. Jag ville bidra med något.

”Grassroots comics” har en väldigt strikt form – alltid fyra rutor, som kan kopieras på A4 och sättas upp som väggserier, men också lätt byggas om till seriestrippar åt dagstidningar. Distributionen sköter sig själv – av tecknarna.

– Det är så enkelt. I en by i Indien gjorde vi 300 seriesidor om de dåliga rättigheterna för unga flickor, exempelvis att de inte får gå i skolan utan tvingas jobba hemma. Folk åkte runt med motorcyklar och delade ut dem. För dem är det det enda slags serier som existerar, de känner inte till Tintin, Asterix eller Fantomen.

Hur är det att hålla workshopar i andra delar av världen, jämfört med i Indien?

– Samma sak. När jag var i Brasilien och visade upp serier om problem i Indien så sa de bara ”det är precis som här”, vad än serierna handlade om.