När sladden dragits ur

Det händer spännande saker med döden just nu, som Sydsvenskan har berättat om under den gångna veckan.

Företaget Webwill drar in riskkapital för att ta hand om din digitala kvarlåtenskap: Med koppling till folkbokföringen blir systemet automatiskt. Du rapporteras död. Dina närmaste får genast ett mejl med instruktioner och lösenord.

Ska Facebook-kontot dö med dig?

Ska mejlen stängas genast, eller finnas kvar ett tag?

Så länge alla uppgifter är aktuella - och webbsäkerheten maximal - kan det säkert fungera.

På sajten Mydeathspace samlas Myspace-konton som tillhörde personer som har dött. Den är enormt populär. Jag tror att det finns några sociologiskt orienterade delförklaringar till varför döden plötsligt är en del av det offentliga samtalet igen:

* Genom att försöka ta kontrollen över bilden av sig själv (vilket varje levande människa vet är omöjligt) kan man bygga ett digitalt monument över sin gärning. Varför inte skriva sina egna minnesord med tidsstyrning? Jag räknar kallt med att inte leva längre än till min nittioårsdag. Redan nu kan jag med ett enkelt handgrepp tidsstyra en publicering till 29 oktober 2065 på min blogg. Skulle jag leva blir det ett roligt skämt, skulle jag inte så får jag i alla fall sista ordet. Försåvtt jag kommer ihåg att stänga av kommentarfunktionen förstås.

Detta måste nu inte vara fult på något sätt. Bloggaren och småbarnspappan Daniel Edman dog i cancer förra sommaren. Hans blogg som uppdaterades fram till det oundvikliga slutet skildrar den smärtsamma separationen från sambon, viljan att finnas kvar för sin dotter och den bottenlösa förtvivlan över insikten att det inte kommer att gå. Man får vara gjord av sten för att inte gripas av Daniel Edmans eget referat av sin död. Än i dag fylls kommentarerna på till den sista texten. Och Daniel Edmans sajt blir till tröst och vägledning för oss som är kvar. Det är ett definitivt värde, och det är större än Daniel Edman rimligen kunde ha anat under sina sista dagar.

* Och så själva trenden, "döden chic". Döden är inne just nu. Det låter kanske som en bisarr spaning, men jag tror den är riktig. Det finns nya böcker som samlar dödsannonser. (Rolf Åsare, Stilförlaget.) Det finns en intensiv diskussion på det svenska nätet som först handlade om digital kvarlåtenskap, men som snart kom att bli vardagsexistentiell: Tror du på ett liv efter döden? Är du rädd för att dö? Tror du på någon gud? Och så snabbt vidare till det praktiska igen: Vill du kistbegravas, och i så fall i vilken sorts kista? Alla varianter finns, just nu lanseras en Barbie-rosa angelbox (för vem vill kalla en likkista vid dess rätta namn) från ett framsynt företag i branschen.

Vill du kremeras eller frystorkas? Frystorkning kommer starkt; den så kallade Promessa-metoden bygger på hastig nedkylning och en vibration som förvandlar den döde till ett lättkomposterat pulver. Om allt går som utvecklaren hoppas kan promession erbjudas i Jönköping nästa år - och då efter en snart tioårig prövningsprocess.

Jag tror att det kan finnas ett tredje skäl till dödens för tillfället särskilt intensiva närvaro. En fantastisk artikel av Michael Kinsley i The New Yorker (april 2008) skildrar döden som fyrtiotalisternas sista prestigeprojekt. Vem kan leva längst, friskast och lyckligast? Att skryta om sin livslängd blir allt vanligare - som om ett långt liv var ett resultat av hårt arbete snarare än goda gener och undvikandet av framrusande lastbilar. Men understöd kommer: I oktobernumret av tidskriften Wired konstateras i en helt liten artikel att mer än hälften, 55 procent, av alla dödsfall i västvärlden i dag i åldersgruppen 15 till 64 kan härledas till egna dåliga beslut. Du valde att röka. Du valde att inte sätta på dig säkerhetsbältet. Den siffran var bara 5 procent för hundra år sedan, om man får tro Ralph Keeney, forskaren som ligger bakom studien.

Det är alltså inte längre flest grejer när han dör vinner, utan bara äldst vinner. En tävling som innehåller allt - utom möjligen en säker upplevelse av triumf för vinnaren. Och just här kommer frågan om eftermälet in i bilden, även för dem. Idén om triumfen, om det sista ordet: Det uttalar jag själv. Tills vidare har vi praktiska utmaningar att lösa, som alla har det gemensamt att de får en existentiell dimension. Hur gör du när en anhörig eller en vän dör - tar du genast bort deras nummer ur mobilen? Do you really want to delete Mormor?

Om du vill radera ditt konto hos Google-ägda mikrobloggtjänsten Jaiku måste du bekräfta din önskan två gånger. Sedan verkställs den, och Jaiku hälsar på skärmen: Farväl, grymma värld.

Det är verkligen ditt liv du tar.

Kanske är det bara logiskt att betala Webwill för att ta hand om digital död och kvarlåtenskap, trots eventuella integritetsproblem. Men se här en alternativ metod som förmodligen får samma effekt och samtidigt är mycket mindre riskabel:

1. Ordna alla dina lösenord efter en systematik, men unika för varje sajt.

2. Byt dem minst två gånger om året på fasta datum.

3. Skriv upp dem på ett papper med en penna. Och framför allt: Ange vad du önskar för din eventuella Facebook-sida eller personliga sajt. Förvara väl, gärna ihop med ditt på papper nedtecknade testamente i två kopior. Dö analogt.