Mysteriet Mohamed

Första gången jag träffade Mohamed Omar resonerade han med mild röst om religion, demokrati och behovet av möten över gränserna. 2005 publicerades diktsamlingen ”Tregångare” och Omar började höras i P1 och synas på kultursidor.

Idag kallar sig Omar för islamist och vill bedriva egen forskning kring vad som egentligen hände i koncentrationslägren under andra världskriget. I söndags intervjuades han i P1-programmet Kaliber och berättade att han vill starta ett antisionistiskt parti med den ökände antisemiten Ahmed Rami. På den högerextrema sajten nationell.nu har det gjorts reklam för Omars planer på en antisionistisk kongress. En ohelig, men inte unik, allians mellan islamister och nazister.

Omars vändning är så tvär att den knappt går att förstå. Han beskriver förvirrat sitt stöd för Palestina som ett antirasistiskt projekt men hans hatiska budskap är en påminnelse om att antisemitismen fortfarande är ett reellt problem. På sin blogg kallar han Kalibers producent konsekvent för ”judinnan”, retoriken är som hämtad från Ahmed Ramis antisemitiska sajt Radio Islam.

Det är plågsamt att följa Mohamed Omars allt mer desperata försök att hålla sig kvar i den offentliga debatten. Han borde i stället sätta sig och närstudera sina tidigare artiklar. Som när han 2006 skrev att vi behöver ”en stillsam, värdig samtalston präglad av kunskap och vilja till förståelse.” Eller när han 2005 hyllade Pasolinis film ”Tusen och en natt” för sina glädjefulla, queera sexskildringar. Fyra år senare skriver Mohamed Omar på sin blogg om ”böglobbyn” och lyfter fram homofober som jämställer homosexualitet med incest.

Vad hände där emellan? Det är hans problem. Allmänhetens bekymmer är att en duktig poet självmant har äntrat en mental istid och nu försöker utnyttja medierna för att dra med sig fler.