En fruktansvärt rolig kränkning

På baksidan av Liv Strömquists väggkalender ”Månadens manshora” (Galago) står en arg Benito Mussolini och viftar med skylten ”Vägra kallas manshora!” En liten ömklig och maktlös seriefigur i uppror mot sin skapare.

Inte för att man känner några direkta sympatier men i sak har den lille Mussolini såklart rätt. Han har blivit kränkt. Det är just vad Liv Strömquist gör, hon kränker å det skändligaste ett urval av historiens stora (tja) män genom att kalla dem horor. Hon rannsakar sexuella erfarenheter, raljerar kring Djingis Khans enorma libido, Mao Tse-Tungs otrohet, Nicklas Strömstedts fäbless för TV4-tjejer och Per Albin Hanssons dubbla familjer. Hon använder patriarkatets mest förklenande term och vänder det mot patriarkatet självt.

Och så moraliserar hon, vilket ju är vad man i realiteten gör när man klankar ner på någons sexuella erfarenheter och sammanfattar dem i ord som ”hora”. Det är moralismens mest akuta panikåtgärd. Att kalla någon för en hora är att desperat försöka stigmatisera den man inte kan hålla nere på annat sätt.

Det illustrerande greppet är alltså att spegelvända orättvisan, låta alfahannarna få känna på sig egen medicin. Och det är en metod man kan diskutera, är jämställdheten verkligen betjänt av mer sexualmoralism?

Men nu är ju Liv Strömquists poäng inte först och främst att förfasa sig, henne moraliserande över stora mäns sexdrift och runtknulleri är såklart mer ett stilistiskt grepp för att visa vilken otrolig dubbelmoral könsmaktordningen vilar på. Och som sådan är kalendern en briljant ögonöppnare.

Dessutom är den fruktansvärt rolig.