Älskade ondska

Georges Batailles hävdar i "Litteraturen och det onda" att litteraturen har kommit till för att beskriva ondskans väsen. Det är kanske något av en överdrift, men ondska och godhet är något av ett grundtema i litteratur, liksom i människans liv. Friedrich Schiller skrev 1792 i "Om den tragiska konsten" att ”det är ett allmänt känt fenomen i vår natur att det tragiska, det förfärliga och det hemska lockar oss med oemotståndlig kraft, och att vi känner oss lika avskräckta som attraherade av scener av elände och fasa…” Umberto Eco påminner i "Om fulhet" att människan i alla tider funnit spänning i att bevittna avrättningar: ”om vi nu anser oss vara ”civiliserade” är det kanske bara för att vi har tillgång till splatter-filmer som inte stör åskådarens samvete eftersom de framställs som uppdiktade.”

Människans fascination av grymma skådespel har knappast mattats av under århundradenas gång. Ondska och skräck säljer filmer och böcker för miljontals kronor, och ingenting säljer så många lösnummer som ett grymt mord på ett litet barn, kannibaler, seriemördare, styckmord och skolmassakrer. Verklighetens elände väcker känslor av rädsla och hjälplöshet vilket sannolikt är en förklaring till alla böcker och filmer på temat grymhet, våld och ondska som konsumeras. Det handlar inte så mycket om ett vältrande i våld som om rädsla. Vi läser och ser för att vi är rädda och för att vi vill att ondskan och våldet ska få sitt straff. Att läsa deckare eller se skräckfilmer är tryggt, ett sätt att hantera och kanalisera den rädsla vi bär på: Den ondska vi möter i text och bild är skrämmande (det är ju själva syftet), men trygg eftersom vi är förvissade om att ondskan i slutändan kommer att besegras.

Från Sjöwall & Wahlöö och framåt har majoriteten av svenska deckarförfattare – undantaget de som skriver i en Maria Langsk mystradition – skrivit med ett samhällskritiskt perspektiv och med ambitionen att förklara den onda handlingens ursprung genom sociala faktorer. Henning Mankell är ett bra exempel på det. Mörderskan Yvonne Ander i "Den femte kvinnan" är en typisk Mankellmördare. När hon var en liten flicka bevittnade hon en brutal misshandel av sin mamma som ledde till att mamman fick missfall. Ända sen dess har hon burit på föreställningen att det är hennes skyldighet att hämnas den syster hon aldrig fått och den mor som aldrig fått föda henne. Ander samlade på berättelser från misshandlade kvinnor, hon letade upp döda kvinnor i leråkrar och småländska sjöar, hon förde in namn på män som förtjänade att dö i sin liggare. När hennes mor blev mördad brast fördämningarna och hon satte sin plan i verket. Tre män som samtliga misshandlat och dödat kvinnor blev hennes offer.

Ander har alltså genomlidit traumatiska upplevelser som barn, upplevelser som märkt henne för livet och gjort henne psykiskt instabil, och hon drivs av en obändig vilja att hämnas. Också den djupt störda mörderskan i Mons Kallentofts "Sommardöden" hämnas sin älskade syster som tog sitt liv när hon var sexton år. Båda systrarna utsattes för sexuella övergrepp av sin far, var utstötta i skolan och försummade av sin mor. I ett bisarrt försök att rena sig själv och sin döda syster kidnappar hon unga flickor, våldtar dem med en blå dildo och tvättar deras döda kroppar med klorin. Stefan Fredman, den tonårige mördaren i Mankells "Steget efter", väntar inte med att hämnas tills han blivit vuxen. Han är ett barn som far illa, och i ett desperat försök att skydda och hämnas sin syster dödar han flera män.

Den gemensamma nämnaren mellan Ander, Fredman och Kallentofts mörderska är att de är svaga och agerar utifrån ett underläge. Övergrepp, misshandel och svek har skadat och försvagat dem. Att hämnas är deras sätt att ta makten och återställa balansen i världen. Föreställningen om offret som blir bödel är en omhuldad föreställning som är djupt rotad i vår kultur, kanske för att det erbjuder en rationell och begriplig förklaring på sådant som är obegripligt.

Litteraturvetaren Yvonne Leffler har undersökt de fiktiva skräck- och våldskildringarnas historia. Hon säger i "Bakom vansinnet – forskare om psyke, våld och rädsla" att bilden av ondska i romaner och film har förändrats över tid. I mitten av 1700-talet var de värsta skurkarna representanter för överheten som feodalherrar och abbotar i kloster. I början av 1800-talet ersattes de av galna vetenskapsmän, på 1900-talet kom hotet från yttre rymden, från maskiner och datorer. Tätt därefter trädde de bestialiska psykopaterna in på scenen.

Psykopaterna har varit tämligen frekventa i amerikansk populärkultur och förekommer allt oftare också här. De onda männen i Stieg Larssons Milleniumtrilogi förklaras inte med hjälp av tidigare trauman. De är antingen egoistiska svin (som den ”gode man” som förnedrar Lisbet Salander sexuellt) eller iskalla känslomässigt handikappade mördarmaskiner (som Lisbet Salanders hiskeliga halvbror), svekfulla, grymma och ondsinta (som hennes kvinnomisshandlande pappa). Också i Lars Keplers "Hypnositören" figurerar genuint onda karaktärer – en av dem har gjort sig skyldig till grymma övergrepp under Balkankriget, den fala kvinnliga psykopaten som tillfångatar små och stora pojkar och låter dem svälta till döds, tonåringen som på ett brutalt och extremt blodigt sätt utplånar hela sin familj efter att, trots sin ringa ålder, ha trakasserat dem i åratal.

Deckarförfattarna fångar upp och gestaltar samhälleliga stämningar angående synen på brottslingar, brott, straff och ondska. De socialrealistiska förklaringarna som dominerade så länge som straff handlade om att rehabilitera och brottslingen framförallt betraktades som ett offer ersätts av psykopatvinkeln i takt med att allt fler kräver hårdare och längre straff. Beror det på resignation – vi tror inte längre att våld och ondska går att förebygga och att mördare går att bota – eller handlar det om att vi vill distansera oss från brottslingen genom att betrakta honom som abnorm?