Formen gör pannkaka av storyn

Jag glömmer aldrig det första avsnittet jag såg av ”Gordon Ramsay’s Kitchen Nightmares”. Vi hade just skaffat digital-tv, och i den övervägande mysiga strömmen av program om medelhavskäk eller avslappnad tisdagsmatlagning, stack programmet ut hakan på ett mycket bokstavligt vis. Platsen var en liten soul food-restaurang i Brighton, med menyn full av rustik sydstatsmat som drunknade i rörig ekonomi och en patologiskt försenad kock. Det här var precis i början av Gordon Ramsays karriär som global köks-Hitler, och jag minns hur genuint uppfriskande jag tyckte programidén var.

Idag luktar programkonceptet inte riktigt lika fräscht. Det en gång så utsökt kittlande greppet med en högröstad auktoritet som kommer in och pekar med hela handen på grisiga kök och skosulebiffar känns idag mest som ett ”Supernanny” för krögare – man kan mallen från första scen till sista, från den kundglesa lokalen till de pressade ägarna som vill så mycket men förstår så lite.

Varför TV3 väljer att satsa på ännu en tolkning av idén – ”Kniven mot strupen” som började igår – är rätt obegripligt. Här är det Alexander Nilson, kock med ställen som Akvavit och Gondolen på sitt cv, som ska rädda krisande krogar, den första Dal Cuore vid Davidshallstorg som vi via en betryggande berättarröst får veta är ett ”bra” område i Malmö (det vill säga inte farligt, eller vad?). Förebildens skrik-och svärfasoner är noggrant instuderade: innan programmet löpt på ens en kvart har han använt orden ”katastrof, liksom!” ungefär sjuhundra gånger. Krogens kock verkar nästan generad över att behöva delta i den redan uppgjorda dramatiken: ”Om fem dagar kommer ju allt att vara bra här, eller hur?”

En stund senare är allt också som det brukar vara: menyn är nerbantad, lokalen piffad och det frustrerade krögarparet har via en rörande passage med referens till bådas bakgrund som krigsflyktingar från Balkan fått stället omdöpt till namnet på sin lilla dotter.

Där nånstans, i krögarnas historia, finns en riktig berättelse, men formen stryper den då det allt överskuggande syftet är att visa Nilson i hela hans överlägsenhet. Exakt samma problem uppstod när Ramsay fått smak på formatet och programmen i allt högre utsträckning kom att bli en estrad för hans könsordsfrustande.

Jag är fortfarande rätt svag för grundidén, den där rappa mixen av makeover och dokumentär, men det börjar kanske bli dags att lämna köket och tillämpa metoden på andra verksamheter? Tills dess fortsätter jag titta på Edward Blom i syskonkanalen TV8. Det är väldigt skönt med ett program som kan förena mat och män utan att man för den skull måste skrika ner hela kameralinsen.