Blåsta på flärden

Några dagar före 20-årsjubileet av Berlinmurens fall trillar första numret av annonstidningen Checkpoint Svågertorp ut ur morgontidningen. Vi tillhör båda målgruppen. Kvinnor trettioplus – den ena småbarnsmamma med en balkong som måste fyllas och den andra ensamboende med krukväxter som dött och ett sönderfallande tvättställ.

Halvvägs till Vellinge – eller ja, det känns åtminstone så – kör vi av motorvägen. Megabutikerna ligger på rad: K-Rauta, Bauhaus, Biltema, Plantagen och, en dryg kilometer från avfartsrondellen, Ikea som lämnat Bulltofta för att bli juvelen i Svågertorpkronan.

Invigningsdagarna är över, men det är gott om folk trots att klockan inte är mer än frukost. I restauranglokalen pillar personalen med en strejkande espressomaskin. Vid borden runtomkring äts det frallor. Vi satsar på lunch istället och tar rulltrappan till den nya butiken.

Nya Ikea skiljer sig inte nämnvärt från det gamla. Är det större? Ja, kanske, fast inte så att en en-gång-i-halvåret-besökare märker det. Det nyaste och bästa vi kan komma på med nya Ikea är att varuhuset är utsläppsneutralt.

Vidare till Plantagen. Dit är det långt. Vi kör. Vi fastnar framför ett stort bord med orkidéer till extrapris. 79 kronor. Vi tar en. En ironisk trädgårdstomte? Kanske en miniamaryllis? Vi fingrar länge på de rosa julgranarna i plast. Plantagen är tack vare alla syreproducerande växter och lugnande spa-muzak det trevligaste stället att gå omkring på, och ett som följaktligen lockar till flest onödiga köp. För man åker inte till Svågertorp för att man vill, utan för att man måste. Allt är samlat för att politikers och medias favoritmålgrupp, stressade bilburna småbarnsföräldrar i renoveringstagen, ska kunna konsumera allt de behöver på en gång.

Den njutningssugna flanörshopparen, som använder konsumtion för att skapa välbefinnande, som ”unnar sig”, är en populär samtidsfigur. Men då talar man snarare om påsviftande butiksbesök på 5th Avenue eller en hipster som shoppar ”unik” vintage än om tvångsinköp på Bauhaus. Svågertorps mysighetsindex är lågt. Känslan av upplevelse likaså. Skulle Carrie Bradshaw handla på Svågertorp? Förmodligen, men hon skulle inte berätta om det för sina vänner.

Svågertorp är inte heller som det mytiska Ullared. På Svågertorp är shopping förvandlat till ett nödvändigt ont, men utan den pikanta billighetshysterin (för särskilt billigt är det inte, även om läget och arkitekturen vaggar in en i fyndstämning). Dessutom ger Ullared, kanske felaktigt, en känsla av att man deltar i en folklighetsmanifestation – även om den genomsnittlige Ullaredsköparen förmodligen snarare är den vanlige kronvändaren än de tvåveckorscampande tingeltangelfreaks från provinsen som Kanal Fem, genom ett svårt antropologiserande Stockholmsperspektiv, försöker skruva till i sin dokusåpaserie.

Avstånden mellan butikerna en skånsk höstdag blåser sönder vilken frisyr som helst. Om man inte tänkt sig att på Springfield-vis glasa in området återstår mycket arbete för att det verkligen ska bli det vattenhål för den trendige som beskrivs i Checkpoint Svågertorp.

”Stora, snabba & smarta Svågertorp” står det också i reklamtidningen. Att det är ”självklart” att ta tåget, bussen eller cykla dit. En ekologisk ursäkt för att köpbyn enligt västkustamerikansk stadsutglesningsprincip byggs på jungfrulig mark, trots att Malmö stadsbyggnadskontor predikar förtätningens evangelium för den hållbara staden. Blotta tanken på att cykla med en orkidé i november-Malmö eller ta ett tvättställ på tåget fick oss i vilket fall som helst att packa in oss i Annas kombi.

Det utskällda köpcentret Entré vid Värnhem skapades för att sätta bollfrans på en statussvag stadsdel. Det är långt ifrån fulländat men det ligger åtminstone på en plats där människor rör sig. Skräcken för att köpcentren ska utarma innerstan är förmodligen också överdriven – i alla fall om man ser till det i början så fruktade Nova Lund. Centrala Lund har några år efter etableringen en till synes fungerande butiksflora.

Däremot är det en gåta varför man under galopperande klimatkris etablerar Svågertorp på en plats där inte heller tåget kommer stanna efter att Citytunneln är klar? Människor är bekväma. De stadsdelar som strösslas ut i riktning mot Bron måste planeras mer klimatklyftigt än sina föregångare från miljonprogramstiden.

På påsarna vi burit ut står det att vi handlat på världens grönaste Ikea. Men ska man kunna ta Ikeas, eller hela områdets, påstådda miljövänlighet på allvar måste man kunna erbjuda besökarna ett fungerande alternativ till egen bil. Kanske som bussarna mellan Stockholms city och Ikea vid Kungens kurva, fast en uppgraderad version där man kan bära med sig något mer skrymmande än en storpack värmeljus. Eller helt enkelt satsa på skyltlokaler inne i stan med samordnade leveranser från det lagerområde som Svågertorp faktiskt är (om än glamourifierat).

Torkarbladen gnisslar i regnet. I bakluckan ligger en tvättställsblandare, ett påslakanset, en rosa plastgran och en orkidé. Vi kör förbi området där en ”unik” park snart ska anläggas. En rik fauna, med gräshoppor och gaddsteklar, är svår att föreställa sig i detta asfaltkantade bruna. Men parken är trots allt ett löfte om att Svågertorp om femton år, om man anstränger sig, kan vara något helt annat än idag.

Julia Svensson och Anna Hellsten

medarbetare på kulturredaktionen