Ett virus för vänstern

Det finns något närmast fobiskt i ryggmärgshatet mot allt och alla som kan misstänkas vara smittade med det liberala viruset. Många vänsterdebattörer kan helt enkelt inte kontrollera sina reaktioner.

Så till exempel kände sig litteraturkritikern Anders Johansson bara tvungen att i Aftonbladet stämpla Peter Englunds text om Dawit Isaak, tryckt i 91 svenska dagstidningar i torsdags, som ett ”pekoral” och avfärda yttrandefriheten som en ”fetisch” (AB 20.11).

En fetisch? En analys som säkert kan bli en ögonöppnare för de skrivande kollegor till Johansson som runtom i världen hotas, fängslas och mördas därför att de tar yttrandefrihet på allvar.

Också Peter Forsskål tog yttrandefriheten på allvar.

”Skriffrihet uppdrifwer wetenskaperna till sin höjd, röjer alla skadeliga författningar, tyglar alla ämbetsmäns orättwisa och är Regeringens tryggaste förswar i ett fritt rike”, slog han fast i sin klassiska pamflett ”Tankar om borgerliga friheten” som i dagarna utkommit på förlaget Atlantis, 250 år efter det att Forsskål själv lyckades dribbla den genom censuren.

Jag anmälde boken här på sidan i veckan (17.11) och påpekade att kommunledningen i Vellinge i sitt flyktingmotstånd agerar stick i stäv inte bara mot de klassiska liberala principer som Forsskål formulerar utan också mot sina egna försök att i ett styrdokument konkretisera begreppet frihet.

Det blev för mycket för Victor Lundberg, historiker och lektor vid Malmö högskola. Liberalismen kan bara inte tillåtas ha något att göra med en god sak som motstånd mot flyktingfientlighet. Liberalismen är ju jätteond, vilket inte behöver bevisas.

Man kan, som Lundberg (Sydsvenskan 20.11), istället triumferande påpeka det självklara. Liberala idéer ligger till grund för dagens politiska kultur. Allt, och i synnerhet Sverigedemokraternas framgångar, är därför liberalismens fel.

Det är en argumentation värdig en nyväckt 16-årig aktivist på Möllevången. Av en intellektuellt skolad högskolelektor har man rätt att förvänta sig något större precision.

Lundberg har dock rätt i att liberalismen är ”en politisk doktrin om frihet från tvång.”

Det är också korrekt att liberalismen sätter individen främst.

Det är kombinationen av dessa två ståndpunkter som gör liberalismens tunna ”soppa” (för att nu låna Lundbergs karakteristik, själv vill jag tillfoga att soppan också är kall) till ett säkrare ”vaccin mot främlingsfientligheten” än mer varmblodiga ideologier till höger och vänster; ideologier för vilka gruppen, kollektivet, nationen kommer först. Vi och dom är historiens farligaste pronomen.

För en liberal är varje individs rätt att fritt söka sin lycka ett axiom. Ur det följer plikten att plädera för fri rörlighet och fri invandring.

Sedan får klichévänstern och eventuella populister i Folkpartiet tro och säga vad de vill.

Per Svensson

medarbetare på kulturredaktionen