Från en norm till en annan

De flesta tidningar med självaktning har idag åtminstone tio krönikörer som dramatiserar vardagen. Krönikören skapar i bästa fall en länk mellan den enskilde läsaren genom igenkänning, en snygg bildbyline och ett tydligt budskap. En profilering som oundvikligen också leder till stereotyper.

Ett exempel på detta är Aftonbladets profilering av den yngre generationen krönikörer. Annika Marklund följer i andan ”det personliga är politik” och blir till alla unga tjejers storasyster i sin jakt på osunda ideal. Eller varför inte Lisa Magnusson som i sin tur är urtypen för en ung kvinna som vuxit upp i vågorna av Fittstim. Argt svingar hon sin slägga mot patriarkala strukturer.

En större vemodighet finner vi hos samma tidnings Ronnie Sandahl som sprider skurarna mellan fotboll och vardagsbetraktelser. Han har det gemensamt med Café-krönikören Jonas Cramby, "Årets krönikör" 2009, att hans texter ofta handlar om honom själv på ett personligt men neutralt plan.

Tendenserna är tydliga; män har hittat ett nytt hem på planeten Venus och kvinnor har blivit krigsgudinnor på planeten Mars. För att komma till tals som ung kvinna ska du knyta näven mot orättvisor. Om du är man bör du vara rolig, skriva anekdotiskt och komma närmare dina känslor. Män skriver om sin barndom, kvinnor om samhällsnormer och ätstörningar. Män är avpolitiserade; kvinnor öppnar inte munnen om det inte är för att slå mot patriarkatet.

Det är lätt att tro att det skett en förändring i vårt mediala landskap. Att det är friare och mer tolerant. Men sanningen är att gamla stereotyper ständigt ersätts av nya. Utrymmet är fortfarande begränsat av normer. Vad du förväntas säga styrs fortfarande av vilket kön du föddes med.

Isabella Salomonsson

frilansskribent