Frijazzen blåser bort tristessen

Frihet. Inte många ord är så påtagligt positivt laddade.

Ingen vill vara utan frihet. Men själva frihetsbegreppet är inte oproblematiskt. Den enes frihet kan bli den andres plåga. Frihet måste alltid balanseras mot hänsyn.

Frågan speglas också i musiken, inte minst i free jazz - som kallas "frijazz" i Nationalencyklopedin. Den slog igenom kring 1960. Saxofonisten Ornette Coleman och hans dubbelkvartett bröt nya vägar, upplöste jazzens grundstrukturer och improviserade fritt utan tvingande gränser. Instrumentens klangfärger utforskades och överskreds, ibland brutalt. Det spontana infallet dominerade, harmoniken trädde tillbaka, slagverken hamrade - musiken och musikern äntligen befriad, helt i linje med den frihetsglada politiska kulturradikalism som satte sin prägel på 1960-talet.

Resultatet blev ett klangrikt oväsen - stundtals en stökig, enerverande, huvudlös, svårbegriplig och provocerande disharmoni. Den orättvisa bilden av den föraktfulla jazzmusikern som vänder publik ryggen och bara spelar för sitt eget höga nöjes skull grundlades möjligen här.

Frijazzen är ofta roligare att spela än att höra, mer tillfredställande som radikal musikteori än som dansant och gemensamhetsskapande nöje för det mänskliga örat.

Men det är just kraschen mellan förlösande teori och olidlig praktik som gör frijazzen intressant och utmanande - bortom klichéerna. Själva lyssnandet blir en uppgörelse med det på förhand fastlagda, en uppmaning att tänka själv. Att höra andra utöva sin frihet är upplyftande och inspirerande, en appell som manar lyssnaren till efterföljd.

Därför lyssnar jag på frijazz då och då. När mitt tankeliv har gått i stå, när tristessen och grådasket har ätit sig in i själva själen, när en hänsynslöst uppfriskande storm är det enda som kan blåsa ut mitt mentala mörker - då rattar till jag till in Avant Garde Jazz Radio (www.avantgardejazzradio.com) på min webbradio. Här spelas inte bara avantgardistisk frijazz - Bill Evans, Dizzie Gillespie, Miles Davis hörs ofta - men ibland kommer något med saxofonister som Albert Ayler eller Eric Dolphy, eller pianisten Cecil Taylor eller orkestrar som Sun Ras eller Art Ensemble of Chicago eller något annan som blåser in lite behagligt frihetsskapande luft i min skalle.

Ett annat alternativ - lite lugnare, elektroniskt men experimentellt - är internetradion SomaFMs (somafm.com) kanal Sonic Universe. Tonläget är vilsammare, här spelas en hel del europeisk jazz.

Ibland kan det bli lite jolmigt. Då längtar jag efter frijazzens otyglade explosivitet. Den gör sig bra i radio. Blir det för vilt, för skrikigt, för påfrestande - ja, då har jag alltid friheten att stänga av.