Världspremiär för nonsenskonst

Tamy Ben-Tor skrattar när vi konstaterar att det faktiskt rör sig om en världspremiär.

– Världspremiär för nonsens, förtydligar hon.

Hon har nyligen landat från flygresan över Atlanten och sitter i Lilith Performance Studio på Bragegatan, jetlaggad och förkyld. Ikväll och imorgon ska hon framföra sitt helt färska verk "Jubilatka".

Efter att i en halvtimme ha svävat på målet för vad det egentligen är hon ska göra och vad hon vill förmedla säger hon:

– Det känns så löjligt att ha en så här seriös diskussion om något så dumt. Det är en kontradiktion.

Så, det får helt enkelt bli nonsens och motsägelser som får definiera Tamy Ben-Tors konst.

Nonsens – det är hon själv som säger det. Kontradiktion – för att hon motarbetar acceptansen av hennes konst som konst.

Eller så här: Tamy Ben-Tor framför arketyper av olika personligheter. Hennes kollage, som hon beskriver som undersökningar av idiotins domäner, river ner lika mycket skratt som det provocerar fram ilska på konstscenerna i New York.

Sedan 2004, då hon lämnade Israel för att studera konst, är USA hennes nya hemvist.

Tamy Ben-Tor berättar att hon vill försöka skildra ett tillstånd innan människor pratar med varandra. Ett slags försocialt, barnsligt vansinne, i "Jubilatka" gestaltad genom fem nya galna arketyper.

– Jag skulle inte använda ordet rolig för att beskriva det jag gör. Publiken skrattar visserligen, och ibland skrattar de för mycket. I USA kan de skratta för att de bestämt sig för det, för att de vill ha valuta för pengarna direkt. För mig som konstnär är det det värsta som finns, säger hon och berättar att bra konst måste få ta tid att sjunka in.

Samtidigt hoppas hon att hennes framträdanden ska kommunicera till publiken och engagera dem.

– Det ska vara kommunikativt. Det är kommunikativt, säger hon och fortsätter, smått uppgiven:

– Det är för kommunikativt.