Början på något riktigt spännande

En ny era har börjat på Helsingborgs stadsteater. In i garderoben hängs Göran Stangertz glittrande premiärkavaj när nye teaterchefen Karl Dunér tar plats och sätter sin egen prägel på scenen, snabbare än man trodde var möjligt. I veckan rivstartade han med en festival tillägnad favoritdramatikern Samuel Beckett, som dog för jämnt tjugo år sedan i Paris.

Innan dess hann den då unge Dunér lära känna honom personligen, och i kraft av den forna vänskapen har han lyckats kringgå de rigorösa restriktioner som råder kring Becketts verk och fått tillstånd att baka samman ett antal av författarens prosatexter till den aldrig tidigare spelade monologen "Ur ett övergivet arbete".

I den enda rollen ses 86-årige Ingvar Kjellson, kort på förhand och än mindre med tiden, hukande på en pall längst bak på Storans enorma svarta scen. Ljuset ett karaktäristiskt beckettskt även om inga scenangivelser finns att tillgå den här gången, ansiktet i mörker och bara huvud och händer synliga. Omsider kommer gestalten i rörelse, lyfter med väsande andetag pallen och börjar en stapplande vandring mot ljuset.

Det är den gamle Beckett som talar i styckets inledning, mer än trettio år skiljer monologens delar åt och ändå är klangbotten densamma.

Att gå och bli stående. Och tänk om allt detta en vacker dag tar slut?

Kjellsons insats är inget annat än magnifik, en gestaltning där kroppens brister blir ett med textens frågeställningar.

Vad händer när rösten oåterkalleligen skiljs från kroppen, när kroppen är ingenting? Är rösten som var i din mun fortfarande någonting?

Tidigare under kvällen har vi kunnat ta del av resultatet av en workshop med skådespelaren och före detta fängelsekunden Rick Cluchey, också han en av Becketts vänner och grundaren av San Quentin-fängelsets legendariska teatergrupp.

Arbetet har gått undan, två kortpjäser har repeterats in på bara en dag och i Becketts första stycke för tv - "Eh Joe" - har rösten fått en alldeles egen roll, i gestaltning av Annika Kofoed. Rösten som den sista av röster, som det sista sällskapet för Jörgen Dübergs ensamme man i stolen som på en gång skyr budskapet och fruktar tystnaden.

Med lätt hand och samtidigt på djupaste allvar och med vilja. Kanske är detta början på en riktigt spännande tid på Helsingborgs stadsteater?