Semantikfällan

När debatten om Elisabeth Ohlson Wallins fotoutställning Ecce Homo rasade var präster från den syrisk-ortodoxa kyrkan några av de mest rabiata kritikerna. Hade någon påstått att de representerar alla assyrier och syrianer i Sverige hade jag blivit rasande. Vi sekulära kidnappas ofta av religiösa ledare med makthunger. Det tydligaste exemplet idag är alla icke-troende som räknas in i gruppen muslimer.

I söndags sändes dokumentären ”Slaget om muslimerna” av Evin Rubar i SVT. Hon skildrade hur ledare för stora muslimska riksorganisationer har åsikter om jämställdhet och politik som rimmar illa med ett modernt, sekulariserat samhälle. Ändå får de ofta de representera den stora gruppen av muslimer.

Folkomröstningen om minareter i Schweiz hade förmodligen fått ett annat utfall om den mediala och politiska diskussionen i Europa tagit större hänsyn till mångfalden inom gruppen som räknas till islam – man är inte determinerad att bli religiös enbart för att man föds in i en religion. Det förstår inte den holländska debattören Ayaan Hirsi Ali som inte skiljer på muslimer och islamister. Därför var det inte förvånande när hon i helgen applåderade minaretförbudet i Schweiz. Hon resonerar förvillande likt de främlingsfientliga som pekar ut europeiska muslimer som vandrande bomber.

Samtidigt är många mer intresserade av att ”analysera diskussionen än att ta själva idédebatten”, som Dilsa Demirbag-Sten skrev i gårdagens Expressen. Man måste också intressera sig för dem som faller offer för de bokstavstroende männen i Rubars dokumentär. De religiösa ledarna har makt och de propagerar för ett system som förtrycker kvinnor. Då gäller det att inte fastna i semantiska diskussioner.

Rakel Chukri

Sydsvenskans kulturchef