Kejsarens nya kläder

Tiden tvärnitar och vänder. Det är ögonblicket då makten glider självhärskaren ur händerna och han inte kan tro sina ögon och sina öron.

Nicolae Ceausescu håller tal från centralkommitténs balkong i Bukarest, flankerad av sin drottning och sina hovmän. Undersåtarna på torget jublar och applåderar som alltid.

Men plötsligt brister väven av rädsla och apati, och ett ljud tränger sig upp genom revan. Det är Stengästen som bankar på porten. Det är tjuten från folkmassan som stormar Bastiljen.

Visslingar, rop, hån och trots. Härskaren höjer handen, på en och samma gång trevande och befallande, som när man fingrar på fjärrkontrollen under en sändningstörning.

En man i hatt glider upp bakom Ceausescu och viskar något i hans öra. Vad är det egentligen som händer? Diktatorn trycker på den ena knappen efter den andra på fjärrkontrollen, men störningarna upphör inte.

Hallå där, kamrater! Hallå! Hallå!

Undersåtarna ignorerar honom. Bara en kort stund, men tillräckligt länge.

Så gott som alla som efteråt kommenterat och analyserat Ceausescus fall återkommer till detta tv-sända ögonblick av demaskering. Helt oväntat bröt solen igenom, stark och skoningslös, och trollet sprack, skräcken blåste bort. Härskaren var nu bara en klädhängare.

Det var den 21 december 1989. Rumäniens conducator, ledare, hade just återvänt från ett två dagar långt statsbesök i Iran. Med sin auktoritet skulle han nu kväva orosungarna i riket.

Bara för några dagar sedan hade armén och säkerhetsstyrkorna öppnat eld mot demonstranter i Timisoara. Det folkliga missnöjet tilltog i det uthungrade, utkylda fängelse som var Rumänien. Men för allmakten kunde det inte finnas något motstånd.

Därför denna chock när motståndet ändå tog form. Därför denna patetiska gest, detta viftande med handen: Seså kamrater, plats i korgen, plats!

Talet från balkongen var vändpunkten. Det var början till slutet på hösten då kommunismen föll.

Dagen därpå stormade undersåtarna borgen. Mitt på dagen, nio minuter över tolv, lyfte en vit helikopter från partipalatsets tak. Ombord fanns Nicolae Ceausescu, geniet från Karpaterna, och Elena Ceausescu, nationens moder.

”I luften över Centralkommitténs balkong hänger en helikopter. Och blir allt mindre, en simmande grå barrspets, som försvinner.

I TV-rutan står en tom svartvit himmel”, heter det på en av de sista sidorna i Herta Müllers roman ”Redan då var räven jägare”.

Bara några timmar efter flykten grips paret Ceausescu utanför Tirgoviste norr om Bukarest. Tre dagar senare, på juldagen, döms makarna till döden vid en summarisk och farsartad rättegång på en militärförläggning. Därefter binds de och lämnas över till exekutionspatrullen. Tre fallskärmsjägare. Snabb eldgivning. Kort avstånd. Sic transit gloria mundi, så förgår all världens härlighet.

Allt byter färg. Makten glider ur den allsmäktiges händer som en hal tvål. Det är något hypniotiskt fascinerande med dessa ögonblick.

General Groener talar om för kaiser Wilhelm II att den hemvändande tyska armén inte kommer att slåss för att rädda kejsardömet. Wilhelm abdikerar och går i exil i Holland.

Rikard III irrar runt på Bosworths fält och ropar: En häst, en häst, mitt kungarike för en häst.

Kejsar Nero inser att han övergivits inte bara av sina generaler utan också av sin livvakt och flyr i panik från palatset för att söka skydd i en villa som ägs av en frigiven slav. Där uppmanar han sina få kvarvarande trogna att skänka honom mod att begå självmord genom att själva föregå med gott exempel. Trots att ingen vill göra honom ens den lilla tjänsten lyckas kejsaren till sist spetsa sig på en dolk.

I samma ögonblick hörs klappret av hovar. Soldater har skickats ut för att gripa den detroniserade härskaren. En centurion rusar in i villan, fram till den döende Nero som tog för givet att officeren kommit för att rädda honom och utbrister:

– Detta är trohet.

Sedan ger han upp andan.

Berättelsen om Neros död står att läsa i den romerske krönikören Suetonius ”Kejsarbiografier”; rakt igenom saftiga, men kanske inte helt igenom sanningsenliga stories.

Scenen innehåller ändå en djupare sanning. För den som länge varit ett med makten är det nästan omöjligt att förstå att man förlorat den.

Man ser det i Ceausescus kroppsspråk i videosekvenserna från ståndrätten i Tirgoviste. Makten har flytt och tagit kropp på andra sidan bordet. Men han kan ännu inte tro det. Vänta bara, snart ska förrädarna få lära sig en läxa!

Först föll Berlinmuren. Sedan Ceausescu. Så var den osannolika hösten 1989 över.

Det är bilderna från Rumänien jag minns bäst, kanske för att de på ett annat sätt än bilderna från Berlin förebådade framtiden. De dansande, jublande människorna på muren, det var ren lycka, ren poesi, ett ögonblick av förverkligad utopi.

Revolutionen i Rumänen var snarare ett Shakespearedrama: Birnams skog kom till Dunsinan, mördaren fick betala med sitt liv för sina brott, men de blodiga dolkarna hänger kvar i luften, i källardunster av ångest och intriger.

Många vill inte tala om en revolution i Rumänien. Det rätta ordet är statskupp, hävdar de. Dignitärer i kommunistpartiet grep chansen att rädda sig kvar vid maktens köttgrytor och offrade sin kejsare, är tesen.

När tyska tidningen Die Spiegel för ett par månader sedan påminde sina läsare om det rumänska dramat valde skribenten en kompromisstolkning som gör ett rimligt intryck. Det fanns ett genuint folkuppror. Det fanns också en grupp potentiella palatsrevolutionärer – partifunktionärer, officerare i armén och säkerhetstjänsten – som länge velat bli av med Ceausescu. ”Och det fanns, slutligen, en punkt där dessa båda rörelser möttes och för en kort tid förenades.” (Spiegel, 14.10).

Det är det revolutionära ögonblicket. Diktatorn höjer handen och famlar i tomma luften.

Det är tvetydigheter som gör Ceausescu-bilderna så förebådande. Friheten och slakten. Ögonblickets eufori och det förflutnas tyngd.

Man förstod det inte då, men det var en illusion som revs sönder under de råkalla rumänska decemberdagarna för tjugo år sedan, den falska föreställningen om samtiden som en unik period, präglad av ideologiska konflikter på ett för moderniteten typiskt sätt.

Sedan dess har man förstått att det bara var hybris och självbedrägeri när man trodde sig leva i en tid som på avgörande sätt skilde sig från alla andra.

Med revolutionerna 1989 släpptes också historien upp ur källarhålorna – de råa maktkamperna, lönnmorden, klanfejderna, folkvandringarna stråtrövarna, soldatkejsarna, tsarerna, de religiösa fanatikerna,

Nu måste man erkänna att i grunden har ingenting förändrats sedan Romarriket, bortsett då förstås från Facebook och fildelningen.

Per Svensson

medarbetare på kulturredaktionen