Den brutala demokratin

”This is what democracy looks like”, det är så här demokrati ser ut, skanderade en grupp demonstranter mot den svarta mur av polisbussar som spärrade av Amagerbrogade under demonstrationen i Köpenhamn i lördags.

Bakom muren fanns hundratals demonstranter inlåsta.

Vilka de var, vad de gjort och vad som skedde med dem fick vi inte se.

Journalister, fotografer och allmänhet kördes iväg. Alla frågor bevarades med ”jag vet inte.” Bussarna placerades för att hindra insyn.

Nu vet vi vad vi inte skulle få se.

De var en blandad skara: danska attacare, fältbiologer, oorganiserade, Hare krishna, minderåriga.

De tvingades sitta i timmar i samma ställning i kylan, några kissade på sig, någon svimmade, någon började blöda i handlederna av de plastband de bundits med. De fördes bort efter några timmar och sattes i stålburar i en lagerlokal.

Deras enda brott var att de varit dumma nog att ta lagens ord om demonstrationsfrihet på allvar och faktiskt använt den. Av de nära tusen personer som greps under lördagen har bara fyra häktats misstänkta för brott.

I en och samma insats lyckades polisen alltså kränka både demonstrationsfriheten för hundratals människor och, antagligen, FN:s tortyrkonvention som förbjuder ”grym, omänsklig och förnedrande behandling.”

Hade svenska demonstranter behandlats så här i Vitryssland, eller Turkiet, så är jag rätt säker på att det hade mumlats om polisstatsfasoner från det svenska utrikesdepartement som nu tiger still.

Samma mönster går igen i andra insatser. Så sent som natten till tisdag stomades en fest i Christiania. 196 gripna, fem häktade.

Budskapet är tydligt: demonstrerar du, så är du misstänkt. Vi kan göra vad vi vill.

Det är mycket oroväckande inför den stora civil olydnadsaktion som äger rum idag, då tusentals demonstranter med fredliga medel tänker ta sig in på Bella Center. Om polisen fortsätter som hittills, riskerar dagen att gå till historien som ett gigantiskt nederlag för möjligheterna att protestera.

Men, frågar ni, hur ska man då ta fast dem som begår brott om de gömmer sig bland en massa oskyldiga?

Ja, historiskt har dansk polis varit ganska bra på riktade ingripanden, då man blixtsnabbt gått in och plockat ut just dem som begått brott ur leden.

Men min gissning är att de bytt taktik för att de nu inte längre känner att de måste ta politiska hänsyn. Vid tidigare brutala insatser, som när de i augusti misshandlade sittande flyktingvänner vid Brorsons kyrka, har de fått bred politisk uppbackning. Och med det blixtinförda lymmelpaketet har polisen fått extrema befogenheter i demonstrationssammanhang. Grönt ljus.

I efterhand lovordas de. ”En lyckad aktion” säger justitieminister Brian Mikkelsen, medan socialdemokraterna anser att polisen ”gjorde oss alla en tjänst genom att slå ner på de här bråkstakarna.”

Den enda skarpa kritiken kommer från Enhedslisten, och förstås människorättsorganisationer som Amnesty, som dömer ut allt vad ”preventiva” gripanden heter.

Och från pressen. Till skillnad från i Göteborg 2001 – där polis, press och politiker talade med en enda auktoritär stämma – strimlar de danska nyhetsjournalisterna polisarbetet.

De har nämligen inte sett till några riktiga kravaller, som skulle kunna motivera övervåldet.

Dessutom körs de bort och hindras göra sitt jobb. Minst en fotograf har blivit slagen. Så lyckas polisen inskränka också pressfriheten när man ändå är igång.

På en djupare nivå grundas övergreppen i ett ökande avstånd mellan styrande och styrda. När eliterna inte längre kan eller vill skapa samtycke genom inklusion i en krympande välfärdsstat, måste andra – äldre – metoder för att kontrollera befolkningen tas i bruk: övervakning, polisarméer, hot och våld.

Och när protesterna ändå kommer i dagen, och inte bara de hovsamma, utan också de mer olydiga går ut på gatorna, stiger rädslan. Staten faller tillbaka på sin våldsmakt.

Då utövas de styrdas rättigheter plötsligt på de styrandes nåder.

Så ser – den rädda – demokratin ut, i ett land mycket likt vårt eget.

Petter Larsson

journalist