Fristående fantasier

Dansk-isländske konstnären Olafur Eliassons bidrag till utställningen The world is yours på Louisiana är en BMW av modellen H2R. Bilen förvaras i ett åttio kvadratmeter stor frysbox på museet, där ett antal fläktar pustar ut minus tiogradig kyla. Bilens kaross har ersatts av en gallerstruktur, täckt av is. Vid ingången får jag låna en grå filt att vira in mig i.

Eliasson var också en av åtta inbjudna när Louisiana, med anledning av klimatkonferensen, anordnade symposiet ”Where do we go from here” i lördags.

Evenemangets titel är inspirerad av Marcel Duchamps tal om konstens syften på 60-talet. Och bara själva debatten, att internationella konstnärer, designers och ingenjörer samlas för att diskutera konst, klimat och framtid, bevisar att konstens roll faktiskt har förändrats. Från avantgarde och samhällsfrånvänd till aktiv diskussionspartner.

Ungefär samma resa har miljön gjort. I-landsmänniskan har på senare år upptäckt att naturen inte är något objektivt – den reagerar på våra handlingar, på gott och ont.

”Where do we go from here?” är också en fras i ett tal av Martin Luther King, det tal som ledde fram till de fattigas marsch i Washington.

När det är ingenjörernas och designernas tur att presentera sina på alla sätt mer konkreta tankar kring klimatkamp framstår konstnärens ständiga dilemma än tydligare. För inte heller i klimatdebatten kan konsten visa på några direkta resultat, någon uppenbar nytta. En konstnär kan ju sällan, som miljöentreprenören Kresse Wesling från Kanada, låta publiken klämma på en väska tillverkad av återvunna brandslangar. Eller visa bilder på när Cameron Diaz poserar med brandslangs-skärp i Vogue.

PÅ det sättet är Wesling 10-talets våta dröm. En energisk företagare med alkemistegenskaper – andras sopor är hennes guld. Och hon ger sig inte förrän hon samlat in alla Englands kasserade brandslangar.

Kanske kan konsten inte hitta lika konkreta lösningar på miljöförstöringen. Men den kan, som Olafur Eliassons förfrusna BMW, skapa förståelse. De istappar som hänger från bilens ratt är en förvarning om att med många människor i rummet smälter bilen av den gemensamt alstrade temperaturen. Ryslig symbolik: är vi för många förstörs konstverket. Liksom vi redan låter större saker smälta, men så långt bort att vi inte ser konsekvenserna.

Men konstens viktigaste roll i klimatfrågan är trots allt det som indiska performancekonstnären Shilpa Gupta säger. Konst är ett av de få områden där självständigt tänkande fortfarande manifesteras. De flesta andra måste anspela på redan befästa smaknormer för att tilltala en stor massa – och då blir inga nya tankar tänkta.

Konstnärens relativa frihet ger utrymme att utforska nya scenarion, nya idéer. En nödvändig uppgift. Inte minst när klimathetsen lagt sig och klimatledan sätter in.