Se dig själv i alla andra

Länge tyckte jag illa om ordet solidaritet. Det framstod som ett till intet förpliktigande plusord, så självklart att det var tömt på mening. Sedan läste jag Sven-Eric Liedmans bok ”Att se sig själv i andra - om solidaritet” och konfronterades med ett ord vars innebörd var omtvistad. Tvärtom, det ”tänjs i olika riktningar likt en annan Barbarpappa”, som Liedman skriver. Plötsligt var solidaritet ett dynamiskt och intressant begrepp som blottlade centrala konflikter i vår värld.

I boken, som kom ut för tio år sedan, spåras ordets historia, från dess ursprung som juridisk term i 1500-talets Frankrike till sociologen Zygmunt Baumans bruk av det i diskussionen om det postmoderna samhället kring millennieskiftet. Liedman undersöker innebörderna det givits genom åren och ger några förslag på hur en framtida solidaritet skulle kunna se ut.

Idag står vi en liten bit in i denna framtid. Tio år är kanske ingen lång tid i den solidaritetens historia som Liedman skrivit, men på många sätt har det varit ett dramatiskt decennium. Jag träffar honom i biblioteket på Österlens Folkhögskola och ställer några frågor om solidaritet, konst och hoppfullhet.

Vad står solidaritet för idag?

– Ordet solidaritet är något som alla politiska partier vill förknippas med. Men det är ingen som gör någonting av det. Det tycker jag är typiskt, att man neutraliserar det på det viset. Jag vet inte om du har läst numret av Ord & Bild som handlar om Göteborg, där finns en intervju med Göran Johansson, socialdemokratiskt kommunalråd. Han kommenterar detta att man inom vänstern ständigt talar om rättvisa och inte om solidaritet. Och han har ett exempel, ett av de här vanliga drastiska exemplen. Om man ska dela en korv rättvist så delar man den mitt av. Men om man är solidarisk ger man den som är hungrigast större biten av korven. I all sin enkelhet är det en ganska bra bild. Jag tror att kravet på rättvisa kan bli väldigt stumt. Politiskt stumt. För då säger man inget om hur människor förhåller sig till varandra.

I boken drar du en skarp skiljelinje mellan en solidaritet baserad på välvilja och en solidaritet som är förankrad i kraftfulla institutioner. Detta är en ideologisk strid, och ibland är det lätt att få intrycket att den sistnämnda hållningen håller på att förlora.

– Det kan man säga. Det blev tydligt på nittiotalet. Man talade om solidaritet i termer av välgörenhet. Solidaritet var någonting som så småningom upptogs av katolska kyrkan, av påven Johannes Paulus II. Och där är poängen att solidaritet inte skiljer sig från caritas, välgörenhet, som har en tvåtusenårig historia. Men i välgörenhetstänkandet finns inte den föreställning som finns i solidaritetstänkandet om att man ska förändra samhället. Man accepterar att vi har ett samhälle som består av rika och av fattiga, av de som kan ge och de som är behövande. I dagens diskussion finns inte den skillnaden med. Inte alls! Välgörenhet är enormt cementerande. De som mottar välgörenhet ska vara tacksamma. Jag minns att handikappsrörelsen var engagerad i diskussionen när boken kom ut, för de såg välgörenhetstänkandet som en oerhörd risk.

Solidaritet har länge varit ett ord, eller begrepp, som tillhört arbetarrörelsen och vänstern. Det du beskriver framstår som ännu ett tecken på en vänsterns kris.

– Visst. Man har tappat en dimension om man låter solidaritet bli ett ord som man bara kan strö omkring sig utan att mena något med det.

Hur ser du i övrigt på vänstern idag?

– Den är villrådig, kan man lugnt säga. Nostalgisk. Att man försvarar välfärdssamhället är alldeles utmärkt. Men man föreställer sig samtidigt att det var ett oerhört fint samhälle förr, och det stämmer inte riktigt. Titta på Italien. Italien hade en stark och välformulerad vänster som är upplöst nu, och det har naturligtvis att göra med att de ständigt hade problem med kommunismen. Det finns en bok om det, nu tappade jag namnet på författaren, men titeln var "Il lungo addio", det långa farvälet. Brottet med kommunismen drog ut på tiden och tog så mycket kraft att man förlorade stora delar av sitt intellektuella kapital. Det gäller delar av den svenska vänstern också, även om det inte handlade om Sovjet här, utan mer om maoismen och Fidel och annat som man in i det sista skulle försvara.

I stora delar av Europa är nu extremhögern på stark frammarsch. Skulle du säga att man kan betrakta nationalism och främlingsfientlighet som ett slags solidaritet, med den egna gruppen?

– Visst, det kan man. För solidaritet betyder bara att man håller samman och att man i denna sammanhållning hjälper dem som behöver hjälp. Då är det ett slags solidaritet, men en solidaritet som exkluderar människor. Om man tar Sverigedemokraterna så talar de mycket om det riktigt svenska. Som de aldrig kan definiera, därför att det är fullständigt omöjligt. Det är som när Le Pen en gång sa att en riktig fransman är en vars båda föräldrar också är fransmän. Då kan man bevisa att antingen är alla människor på jorden fransmän eller så är ingen det.

***

Hur har det gångna decenniet påverkat förutsättningarna för global solidaritet? Det är tydligt att världen - efter åtta år med Bush, elfte september och det så kallade kriget mot terrorismen - har hamnat i ett läge där starka krafter förmedlar en polariserad världsbild. Som säger oss att kulturella identiteter är stabila, definitiva och något som varken kan eller bör upplösas. Jag undrar om det inte finns en risk att en solidaritet som utgår ifrån föreställningen att vi alla är lika står tandlös inför en sådan utveckling.

***

Du hämtar titeln från en dikt av Gunnar Ekelöf. På ett plan är det en fras som betonar likhet. Vi är alla likadana innerst inne och därför bör vi ta vara på varandra. Men kan man inte bygga solidaritet på ett slags inre skillnad? Att se andra i sig själv? Om man till exempel utgår från Rimbauds ”Jag är en annan” istället?

– Det där är viktigt. Det finns en intressant bok av Julia Kristeva som heter "Främlingar för oss själva", en fantastiskt fin titel som betonar att det är det främmande i oss själva som vi blir rädda för hos andra. För mig innebär detta att ”se sig själv i andra” också att vi ser vår olikhet. Svenska språket har kanske inte så många fördelar, men en av dem är att vi skiljer mellan jämlikhet och likhet. Det är svårare på franska till exempel. Pratar man om égalité finns alltid associationen till likhet. Jämlikhet är något annat. Det är samma villkor som gäller, men för att det ska vara samma villkor så måste villkoren samtidigt vara olika. Som med Göran Johanssons korv. Hegel talar om det här i sin rättsfilosofi. Föreställningen om människors abstrakta likhet gäller på en allmän nivå, men när det kommer till konkreta förhållanden är människor så olika att de behöver betraktas och behandlas olika. Det är en idé som går tillbaka ända till Thomas More och utopins grunder. ”Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov.” Den formuleringen tycker jag är suverän fortfarande.

Hur ser du på konstens roll i sammanhanget?

– Jag är inte anhängare av föreställningen att konsten ska vara nyttig i någon enkel mening. Däremot ger den unika möjligheter att sätta sig in i andra människors situation. Litteraturen har jag lättast att tala om, det var den som först grep mig. Jag var ung och oerfaren, bodde på bondvischan, och kunde nå en annan värld via litteraturen. Jag kommer ihåg första gången jag kom till Paris, jag var bara nitton år gammal, och kände igen mig i stan eftersom jag hade läst om den. Jag hade gått på de här kajerna och boulevarderna. Det är ett mycket enkelt exempel, men det handlar om att vidga sina perspektiv.

Är det ett problem att konst och litteratur som vill vara solidarisk, eller verka för solidaritet, ofta talar till känslorna snarare än manar till eftertanke eller handling?

– Det skriver jag om i boken, om institutionernas betydelse. Och då menar jag inte institutioner i begränsad mening, utan inrättningar där man försöker få någonting som uppfattas som värdefullt att fortsätta. Att fortsätta även när patoset har lagt sig. Det är lätt att flamma upp för behovet av folkbildning, till exempel. Men det måste finnas ett slags rutin i detta. Därför behövs konstkritiken och litteraturkritiken. Litteraturkritiken har jag följt i fruktansvärt massa år nu, och det finns hela tiden förstelningstendenser där. Men den måste ändå finnas. Den genomtänkta kommentaren.

”Steget från hållbar utveckling till solidaritet är inte långt”, skriver du i slutet av boken. Hur påverkar klimatfrågan solidariteten?

– När det gäller den globala solidariteten är det uppenbart att miljöförstöringen drabbar de länder som har det sämst allra hårdast. Här finns stora möjligheter till solidariskt agerande, men istället blir det ett slags köpslående av det hela, där länder beter sig som företag. Jag är inte helt pessimistisk, men ibland kan jag tycka att pessimismen är motiverad.

Ja, jag har undrat om det var talande att ordet ”hoppet” fick avsluta din bok? Som jag förstår det är detta en pragmatisk hoppfullhet, rimlig bara för att dess alternativ, uppgivenheten, är farlig.

– Jag har stulit det från Antonio Gramsci. Tankens pessimism, viljans optimism. Det är viktigt att inse allvaret, men samtidigt, om man ska kunna göra något, måste man se att det finns ett hopp. Är man totalt pessimistisk finns det ingenting kvar att göra.

När din bok kom skrev P.O. Enquist: ”Jag slår ihop boken, klokare än när jag började, och tänker: jaha, vad gör jag nu med denna klarsynthet?” Alltså, hur gå från tanke till handling? Vad gör du själv?

– Ja du, haha. Det är alltid svårt. På något sätt är man alltid instängd i sin egen tradition. Men det är framför allt genom att skriva som jag har möjlighet att påverka. Jag kan intressera mig för olika frågor, sätta mig in i dem, försöka bilda någon liten opinion. Det är bara en droppe i havet, men havet består trots allt av droppar. Ingen originell tanke, men så är det. Tillsammans med andra människors arbete kan det bli något.