Död åt framgångssagan

Malcolm Gladwell säger sig hata skrivbord.

Det må låta som ett av de lamaste uttalandena den här sidan millennieskiftet.

Men om man bara blickar lite djupare, så är det lätt att se den 46-årige Manhattanjournalistens skrivbordshat som själva utgångspunkten för såväl hans prisade The New Yorker-artiklar som hans bästsäljande böcker. Gladwell är nämligen popsociolog, och berättar över telefon att han känner sig ”som en fågel i bur” om han inte får vara ute med sin laptop på fältet.

Därför lämnar han så gott som varje morgon sin Greenwich Village-lägenhet för att förflytta sig mellan kaféer i West Village, restauranger i Little Italy och New Yorks bibliotek.

Det är främst här, mitt bland människorna i staden med stort S, som han skriver på sina gränslösa essä- och bokidéer.

De som kan handla om hur den så kallade underdogen slår favoriten, hur New Yorks dåvarande borgmästare Rudy Giuliani gick till väga när han rekordsänkte stadens brottsstatistik under 1990-talet, eller varför det finns ett oändligt antal senapssorter men bara ett fåtal ketchupsmaker.

Alltid flytandes någonstans mellan sociologin och psykologin, mellan akademin och populärkulturen. Och alltid med någon först till synes avlägsen – men snart helt självklar – parallellhistoria om någon polsk jude som emigrerade till New York på 1920-talet och sedan startade en av stadens främsta advokatbyråer. För att till sist knyta ihop alla röda trådar till en sensationell aha-upplevelse.

När jag ringer upp Malcolm Gladwell, som likt Jerry Seinfeld går upp i falsett när han ska säga något viktigt, är han aktuell med den svenska översättningen av fjolårets ”Outliers: The Story of Success”.

Gladwell berättar i boken varför världens bästa hockeyspelare är födda under årets första tre månader. Varför det var den slitsamma tiden i Hamburg som fick The Beatles att bli världens största band. Varför asiater är bättre än vi i väst på matematik och varför Korean Air, fram tills de alldeles nyligen tillsatte en utredning, råkade ut för sjutton gånger fler flygplanskrascher än amerikanska United Airlines.

Allt för att nå fram till vad som är X och Y i framgångsekvationen.

Man undrar onekligen hur han kommer över allt sitt spretiga men ändå sammanflätade material.

– Well, jag har ju fått en känsla för vad som är av betydelse och kan i dag gå till biblioteket och titta på nya forskningsresultat och direkt veta vilka som är användbara. Sedan träffar jag hela tiden intressanta människor från alla möjliga hörn av samhället. Ta bara [Microsoft-pionjären och multimiljonären] Nathan Myhrvold som jag träffar lite då och som på bara en halvtimme berättar tre extraordinära saker. Multiplicera det med hundra och du har en bok. Haha!

Vad är hemligheten bakom att du så ofta skriver saker som fäster och får en att vilja läsa vidare?

– Jag vet inte om det finns någon hemlighet. Det är först och främst bara gammal hederlig journalistik. Men jag vet att mina texter har blivit bättre – och att de kanske fäster mer – sedan jag började gå på talarkvällar här på Manhattan. Om du lyckas få människor att hålla intresset uppe under ett tolv minuter långt tal om, säg, ett bröllop, så är chansen större att människor läser just din artikel, i stället för de andra hundra i tidningen.

Hur fick du idén till den nya boken?

– Det var för ett par år sedan. Wall Street blommade och det kändes som att vi, i synnerhet här i USA, översvämmades av framgångssagor där människor i stora tidningsreportage och tv-intervjuer satt och berättade om hur deras olika talanger gjort dem rika. Jag blev skeptisk till det där, till alla de där människorna som talade som om de hade blivit vad de blivit helt på egen hand. Jag ville avmystifiera och, ja, ta död på framgångssagan.

Du driver en tes om att det inte finns något som heter talang. Snarare rör det sig om slit, kultur och miljö och att man måste lägga 10 000 timmar på något för att bli framgångsrik. Stämmer det här även in på dig själv?

– Ja, för innan jag kom till The New Yorker hade jag arbetat heltid på Washington Post i tio år, vilket motsvarar cirka 10 000 timmar, vilket ju som jag skriver i boken ska motsvara den tid det tar att verkligen bli bra på något. Det var också först när jag kom hit till The New Yorker som det verkade finnas en efterfrågan på mina texter.

– Jag brukar säga att människor i dag är rika på erfarenheter men fattiga på teorier. Vi reser, köper och upplever mer än någonsin. Det var här jag kom in i bilden. Jag tog ett steg tillbaka, tänkte till och försökte kartlägga vad som händer här och nu och varför vi agerar som vi gör.

Men är det inte lite förenklat att se The Beatles och Mozarts mästerverk som en följd av träning? Det blir ju lite som att säga att alla som ägnar 10  000 timmar åt pianospelande kan förändra pophistorien eller skriva en ny ”Trollföjten”?

– Det här har blivit lite missförstått. Jag ifrågasätter vare sig The Beatles eller Mozarts kreativitet. Det jag menar är att det var deras medfödda talang i samband med hårt slit som ledde fram till deras mästerverk. Mozart sägs ofta ha varit ett underbarn som komponerade sina första stycken redan som sexåring. Men han skrev ändå inget mästerligt förrän långt senare i sitt liv, när han hade övat i mer än 10 000 timmar.

När ”Outliers” gavs ut i USA förra hösten hade kritikerna vässat sina knivar. Den tidigare så glorifierade Gladwell fick nu ta emot hugg från alla håll. ”Flygplatslitteratur”, fnös den inflytelserika bloggaren Anil Dash, syftandes på bokens lättsmälthet och hur den blev inklämd mellan Dan Brown-böcker och författare som Chris Anderson och Thomas Friedman vid flygplatsbutikerna.

Några tyckte att han förenklat sina forskningsresultat och var för spretig och svävande.

Skribenten Madelaine Levy menade i sin DN-recension att han skriver fascinerande små historier men i stället för att nå fram till kärnan ”likt insekten far från växt till växt”.

Andra tycktes mest ha ledsnat på Gladwells succé och ironiserade över att han nu skrivit en bok som gör att han kan fortsätta fakturera mer än en halv miljon kronor i timmen för sina föreläsningar.

Kulturjournalisten Jan Gradvall, som vid åtskilliga tillfällen refererat till Malcolm Gladwell i sina Dagens Industri-krönikor, tycker dock att den intellektuelle jetsetaren fortfarande hör till världens främsta journalister.

– Typ 90 procent av allt som i dag skrivs på svenska kultur- och nöjessidor är ett resultat av att någon öppnat sin post. Journalister ser det som sin huvuduppgift att kommentera vad andra har gjort. Vilket får till följd att den som har tillgång till utgivningslistor mycket lätt kan förutsäga vad som står i tidningen nästa vecka. Vad som gör Malcolm Gladwell unik är att han tänker själv. Han utgår alltid från sin egen nyfikenhet och är därmed totalt oförutsägbar.

Gradvall menar att Gladwell hela tiden påminner honom om vad som är god journalistik.

– Det finns många journalister som är bra på att förmedla åsikter. Artiklarnas främsta syfte är att få skribenterna att framstå som smarta. Det är däremot extremt ovanligt med skribenter som får läsarna att känna sig smarta.

Malcolm Gladwell skakar också glatt av sig kritiken.

– Jag lanserar som vanligt bara en tes. Jag arbetar lite som en detektiv som försöker hitta så många bevis som möjligt. Men det är ändå bara min syn på saken. En början på en diskussion. Jag har också läst det där om att jag skulle skriva flygplatslitteratur och blev mest smickrad. Jag menar, flygplatser – och ännu mer flygplan – är ju en av de få platser där människor i dag kan läsa ifred och verkligen suga i sig det de läser.

Finns det de som missförstått titeln och som kommit till dina föreläsningar och trott att din nya bok är självhjälpslitteratur? Som tror att du ska berätta hur de blir framgångsrika?

– Nej, men de hade kanske trott det om undertiteln hade varit ”The Secret of Success”. De som kommer för att lyssna på mina föreläsningar och uppläsningar vet vad som väntar. De är sofistikerade. Jag vet att det finns de som försöker skada mig genom att kalla det jag skriver för självhjälpslitteratur. Men jag är ju inte så intresserad av självet, jaget, som jag är av gruppen och samhället