De tänker åt politikerna

Men vi ska börja i Lund. Det är en vanlig torsdag och vi befinner oss på museet Kulturens restaurang.

I ett hörn står Theodor Paues. Han är lobbyist, till och med utsedd till årets lobbyist en gång. Det var 2003, och Paues arbetade då för Svenskt Näringsliv.

Vid sidan om står Fabian Wallen. Tillsammans har de skrivit boken "Flyt", som ämne för ämne visar och bevisar hur Sverige har blivit bättre sedan det år då författarna föddes, 1974.

Det här är nu ingen vanlig bok. Eftersom den utges av tankesmedjan Timbro görs den med ett mer eller mindre uttalat politiskt mål: Timbros idéer om marknadsekonomi och liberalism ska spridas.

Redan ordet tankesmedja som benämning på den här typen av organisationer är något av en dimridå. Här har vi ett antal organisationer, ofta stiftelser, som med pengar från politiska partier och agendastyrda intresseorganisationer har i uppdrag att producera ideologi.

Målet är att vinna samhället på lång sikt. Och det gör man inte sällan genom att vinna kulturen. Kultursamtalet.

Theodor Paues och Fabian Wallen har second hand-fyndat, och har sjuttiotalsslipsar och matchande kavajer. De gör ironisk rockstjärneentré till "Livet är en fest" med Nationalteatern.

Publiken? Kanske 40 personer. Det skånska nätverket, de inbjudna, lite press, lite pr-folk, några politiker. De äter av en enastående äcklig buffé. Krogen ska inte lastas för det, för de har fått det omöjliga uppdraget att göra plockmat av sjuttiotalsrätter. En trekantig bit ananasgratinerad kassler, någon? Skinkrulle med mimosasallad?

Deras presentation är rolig och rapp. Alla exempel mycket slående. Det är omöjligt att vara det minsta framstegspessimistisk efter femton av deras väloljade powerpoint-minuter. Det är omöjligt att tänka så mycket annat än att Sverige är rätt bra. Sverige är på rätt väg. Och det är, underförstått då, liberalism och marknadsekonomi som har gjort alla dessa förbättringar möjliga.

***

Så här kan det alltså gå till när ideologiproduktionen ska omsättas i verklighet, människor och möten.

Men ingenting börjar där. I Timbros fall börjar det i Stockholm, inte sällan vid ett mötesbord på Kungsgatan 60, inte sällan med verkställande direktören Maria Rankka närvarande.

– Partierna blir mer taktiska, och förmodligen för överskådlig framtid mittenorienterade. Det gör att andra krafter blir viktigare för frågan om vart samhället är på väg, säger hon.

Maria Rankka är ett slags stjärna i den politiska idébranschen. Hon har jobbat med politik och pr och medier, inte sällan i olika kombinationer. Nu leder hon det Timbro som har funnits i drygt trettio år, i dag med ett tjugotal anställda. Verksamheten är stiftelsefinansierad och får omsätta 40 miljoner kronor om året. I det finns pengar för att ge ut en bok i månaden ungefär.

Men Maria Rankka är inte säker på att Timbro bör nöja sig med bokutgivning. Hon talar klokt om bildens värde för att beskriva politiska problem och har genom en egen sajt med namnet Enpartistaten lyckats få rätt stort genomslag för vilka tankemässiga begränsningar som svenska folket möjligen lider av efter många år av socialdemokratisk makt.

På Timbro finns alltså resurserna. Den som har en bra idé kan få genomföra den. Men den ekonomiska verkligheten skiftar radikalt från smedja till smedja.

På Bellmansgatan, i puttenutt-Söders kanske finaste hörn i Stockholm, huserade förut Mikas modellagentur. Nu i stället den nya tankesmedjan Fores, grön och liberal, och huvudsakligen med Centerpartiet som finansiär.

Här tar Martin Ådahl emot. Han är Fores chef, och tidigare kanske mest känd som en av grundarna av veckomagasinet Fokus.

Fores har drygt fem miljoner kronor om året att röra sig med, garanterat i fem år. Det räcker till fyra och en halv tjänst – och så andra grejer som tankesmedjor gör. Utredningar, trycksaker, evenemang.

Centerpartiet kom genom sin företrädare Lena Forsman till Martin Ådahl med idén.

– Vi skulle äta lunch, och jag hann inte, och sköt på det flera gånger. Men sedan träffades vi och min förälskelse i det här projektet var omedelbar.

Centern har lyxproblem. Efter att ha sålt alla sina tidningar för totalt 1,8 miljarder kronor står massor av dörrar öppna. Fores – som förresten betyder just dörrar på latin – är en av dem man valde att gå igenom.

Men även om 5,7 miljoner kronor om året låter mycket så är det alltså småsmulor jämfört med vad Timbro rör sig med.

Idén med Fores är att skapa en tankesmedja som i formell mening är oberoende. Maud Olofsson har bara varit och hälsat på en enda gång, vid invigningen, och det kanske är lagom?

– Ja, det tycker jag. För detta är en vetenskapligt baserad smedja. Empirin är vår styrka, som jag brukade säga på Fokus. Det måste vara fakta i botten på allting. För det andra ska vi ha ett formellt oberoende genom en styrelse som består av alla möjliga typer av personer, säger Martin Ådahl.

Hur mäter man en tankesmedjas framgång?

– Målet är att förändra Sverige på två plan. Vi ska klara globaliseringen och vi ska klara klimatomställningen. Och då kan man inte utvärdera genom att konstatera att enskilda förslag gått igenom, eller genom att mäta pressgenomslaget. Överlag är det långa rörelser det handlar om. På tio års sikt kan man veta vad man gjort. Jag älskar Chou en-Lais citat, när han fick frågan om franska revolutionens betydelse: "Det är för tidigt att säga".

Och i vardagen? Det handlar inte om att "sitta här och läsa Adam Smith och Foucault", som Martin Ådahl säger. Men däremot gärna om att ge ut smarta skrifter, saker som kan ha liten upplaga – men nå en läsekrets med "hög densitet".

– Tankesmedjor behövs som mest när politiken är stillastående. Politiken har försökt minimera riskerna, och lagt sig i en trygg hamn av mittemellanförslag. Det är nya moderater och nya socialdemokrater, rena centerextremismen. Så uppdraget för oss blir då att vara fräsig på ett liberalt och nytänkande sätt. Att få folk att diskutera de idéer vi vill ge liv åt.

Går man vidare till Arena Idé på Drottninggatan syns en skillnad på höger och vänster. Här, knutet till den vänsterorienterade Arenagruppen, finns en tankesmedja som i princip består av en enda person.

Arenagruppen är sexton år gammal, och kom till som ett slags reaktion på den socialdemokratiska valförlusten två år tidigare. En rad olika delverksamheter skulle tillsammans kunna bära ekonomiskt, var tanken, och bokförlaget Atlas startades primärt för att kunna hålla tidskriften Arena under armarna. Tankesmedjan, som till nyligen hetat Agora, tillkom år 2000.

– Vad vi gör är ändå upp till en enda person, nämligen mig, säger Boa Ruthström bakom sitt skrivbord.

– Jag kan jag känna mig avundsjuk på Maria Rankka och Martin Ådahl, men så är det för mig. Jag måste gå ut och fråga finansiärer. Och ändå är vi ensamma till vänster egentligen, om man inte ska kalla Cogito för miljövänster. Värdemässigt ligger vi ganska nära svensk fackföreningsrörelse.

– Analyser görs bra hos den här typen av institut, men formulering av lösningar och åtgärder är det ju lite sämre med. Men jag är inte alltid så säker på att tankesmedjornas uppgift är att gå hela vägen och ge en lösning. Ibland kan det vara viktigare att beskriva problemet och konsekvenser av olika utvecklingar.

***

Det engelska begreppet "think tank", som kanske är det som kommer närmast tankesmedja, har funnits sedan åtminstone 1950-talet. Fenomenet anses dock betydligt mycket äldre; ibland nämns brittiska RUSI som sysslar med försvars- och säkerhetsfrågor sedan 1831 som det äldsta exemplet.

För ungefär ett år sedan inleddes ett större forskningsprojekt om tankesmedjor vid Stockholms universitet och Handelshögskolan.

– Jag tyckte mig se att tankesmedjorna blir allt starkare. Här har vi en typ av aktörer som man inte ska underskatta, säger Christina Garsten som är professor i socialantropologi.

Tillsammans med forskningsassistenten Matilda Ardenfors ska hon nu undersöka frågor om både finansiering och genomslag för några utvalda institut.

– De är ofta väldigt resursstarka. Finanser betyder ju inte allt, men pengar och det formella institutionaliserandet ger en plattform. Smedjornas folk kan umgås och nätverka med den politiska och kulturella eliten och kan få fram sina frågor via direkta personliga kontakter, det vågar jag påstå, säger Christina Garsten.

Termen "tankesmedja" har för många varit kopplad till huvudsakligen konservativa krafter.

– Men det är inte längre så längre. Det här handlar om att påverka genom idéer, över hela den politiska skalan. Kultur, ekonomi och politik blir allt mer sammanväxta områden, och smedjorna rör sig fritt i den zonen. Det är förmodligen rätt effektivt för det långsiktiga målet: att vinna samhället.