Foucault såg islams kraft

Fredrik Ekelund påstår på denna sida den 9 januari slentrianmässigt att Michel Foucault attraherades av den iranska revolutionen. Kanske, men det var inte någon naiv attraktion: ”Jag skulle vilja fånga det som håller på att ske, för under dessa dagar är ingenting fullbordat och tärningarna rullar fortfarande.” Han visste att en analys endast kan göras efteråt, inte under det tumultartade skeendet.

Han anlände första gången till Iran drygt en vecka efter den Svarta fredagen den 8 september 1978, då shahens soldater massakrerat mellan 2000 och 4000 människor på en eftermiddag. Irans olika samhällsklasser och politiska grupperingar (religiösa, sekulära, liberaler, socialister, kommunister, nationalister) hade förenats i en enda gemensam vilja: att störta shahen. En ”folkvilja” som under franska revolutionen. Men han visste också att denna enhet endast skulle bestå tills detta mål hade uppfyllts och att det som skulle komma efteråt inte skulle motsvara de olika gruppernas förväntningar.

Foucault försökte förstå religionens centrala roll i att mobilisera olika samhällsklasser och politiska grupperingar. Ingen han mötte talade om revolution utan alla talade om ett islamiskt styre. Men vad innebar ett islamiskt styre? Det var just begreppets diffusa karaktär som gav det dess mobiliserande kraft. Han myntade begreppet ”politisk andlighet”: ”Jag känner ovilja mot att tala om islamiskt styre som en ’idé’ eller ens som ett ’ideal’. Men som ’politisk vilja’ har det gjort intryck på mig. Det har gjort intryck genom sin strävan att politisera, som svar på aktuella problem, strukturer som är oupplösligt sociala och religiösa.” Därav myten om Foucault som en naiv revolutionsromantiker.

Men han förutsåg vilken sprängkraft islam skulle få i Mellanöstern: ”Det måste erkännas att ’det palestinska folkets rättigheter’ inte har upprest de arabiska folken. Vad skulle hända om denna sak ges dynamiken hos en islamisk rörelse, mycket starkare än en marxist-leninistisk eller maoistisk referens? Och omvänt: vilken kraft skulle Khomeinis ’religiösa’ rörelse få om han föreslog Palestinas befrielse som mål?”

Och kanske förutsåg han även dagens skeende i Iran. För när utrensningarna hade börjat våren 1979 skrev han ett öppet brev till den nye premiärministern Mehdi Bazargan, som ett halvår senare skulle avgå i protest mot våldet. Foucault skriver då angående uttrycket ”islamisk regering” att han är mindre misstänksam inför ordet ”islamisk” än ”regering”, för en regering är till sin natur benägen för maktmissbruk.

Han påminner att Bazargan ett halvår tidigare förklarat att en regering som åberopar sig på islam kommer att vara starkare bunden av sin skyldighet att respektera mänskliga rättigheter än en regering grundad på endast sekulär makt, för annars kommer folket att vända religionen mot den: ”Personligen är jag något skeptisk inför den spontana respekt som regeringar kan visa det som de själva förpliktigat sig. Men det är gott att de styrda kan resa sig för att påminna om att de inte bara ha avsagt sig sina rättigheter till dem som styr dem, men att de tänker avtvinga dem skyldigheter.”

Är det detta vi ser i Iran just nu, när revolutionens barn tillsammans med dess veteraner gör uppror mot en islamisk stat som i jakobinsk anda talar i ”Folkets” namn?

Rickard Lagervall

islamolog vid Lunds universitet