"Vanskligt att spekulera om dagens Iran"

Historien är full av ironier, en är att det var Frankrike, sekularismens hemland, som gav asyl åt Khomeini, den moderna islamismens främsta företrädare. Det var i Paris som den iranska revolutionen förbereddes. Det var där Khomeini drog upp riktlinjerna för en revolution som kom att förvandla Iran till ett teokratiskt skräckvälde. Det var också i Paris, närmare bestämt i förorten Neauphle-le-Château, som Foucault och Khomeini träffades några gånger hösten 1978. Foucault imponerades av Khomeinis kompromisslösa hållning gentemot Shahen.

Foucault skrev sedan en serie positiva reportage om den iranska revolutionen, i Corriere della Sera och Le Nouvel Observateur. Att han var ”naiv” eller ägnade sig åt ”revolutionsromantik” har jag inte skrivit. Men det kan man kanske tycka nu, när vi vet hur det gick i Iran. Det intressanta är emellertid att fundera över vad som ledde honom till hans ställningstagande. Foucaults tänkande innefattade ju en kritik av upplysningstraditionen och politiskt var han trött på de sekulära ideologierna. Han längtade efter en ”andlig dimension” i det politiska livet och förmodligen är det detta som gör att han, tidigare än andra intellektuella i Väst, inser vilken politisk kraft islam skulle komma att bli. Och som får honom att se så positivt på den shiitiska form av islamism som kom till makten i Iran.

Han fick hård kritik i Frankrike för sina reportage och i sin biografi över Foucault skriver Didier Eribon apropå det hela: ”…det är mycket svårt att i efterhand uppskatta vidden av hans blunder.” Med tanke på detta tror jag att det är vanskligt att, som Lagervall gör, spekulera i vad Foucault skulle ha ansett om det som händer i dagens Iran.

Fredrik Ekelund

författare