Kejsaren är naken

I vårt pandemiska tidevarv har talet om Twitter som det ultimata botemedlet mot diktatur och censur vuxit till nästan sanningsenliga proportioner. Twitter-revolution som tankebegrepp är vackert, men dessvärre vilseledande.

En studie gjord på Harvard Business School visar att det är en välutbildad och resursstark minoritet som kvittrar för en stor, passivt mottagande och diffus målgrupp. Kring tio procent av användarna bidrog med nittio procent av allt innehåll och av de drygt tio miljoner användarna valde hälften att inte uppdatera sin status oftare än var 74:e dag. I en annan studie, gjord av institutet Pear Analytics, hamnade 40 procent av alla inlägg i kategorin ”meningslöst tjatter”, 37 procent i ”konverserande” och ynka 3,6 procent klassades som nyhet eller information av relevans för tredje part.

Det uddiga italienska kollektivet Ippolita och medieforskarna Geert Lovink och Ned Rossiters har levererat en ideologisk kritik av Twitter formulerad på tio tankeväckande punkter. Lovink och Rossiters omtalade folder ”The digital given” är en skoningslös kritik av ”Den positiva energins tyranni”: ökningen av uppkopplade har inte inneburit en diversifiering av det offentliga samtalet och begreppen fri, öppen och gratis är inte liktydiga fenomen. Lovink och Rossiter visar att kejsaren är naken genom att påpeka det uppenbara - Internet och sociala medier som indifferenta åskådare lämpar sig inte gärna som revolutionära verktyg, utan är snarare det perfekta medlet för att avleda uppmärksamheten från tristessens vardagliga tortyr (ett resonemang som tidigare anfördes om televisionen och dess passiviserande effekt på massorna). Det som lockar det stora flertalet är just de sociala mediernas avkopplande, underhållande funktion (till exempel Facebook). Lovink och Rossiter jämför freudianskt majoritetens aktivitet på sociala medier med tonåringar som nyss upptäckt sexualiteten, där ångesten över masturbationen motsvaras av digital narcissim, ett tvångsmässigt förbättrande av ens personliga detaljer i kombination med en digital voyeurism som består av ett maniskt konsumerande av andras profiler och tweets.

Medborgare i vår supermediala, överexponerande Zeitgeist synes vara i största behov av att utveckla såväl en sund skepticism som en dualistisk linje mellan den privata och offentliga identiteten för att bibehålla sin integritet. Strukturerna i den ”reella” världen lär inte förändras av blotta existensen av må vara revolutionerande element. ”The revolution will not be televised”, slog Gil Scott Heron fast. Revolutionen kommer inte heller att äga rum på Twitter eller Facebook, utan på gator och torg, ledd inte av supertwittrare, utan av dem som har störst förankring i just den reella världen.