Guldbaggegalan summerar lyckat filmår

2009 var året då en tunn svensk datahacker knäckte Harry Potters trollstav.

Millenniumfilmerna ”Män som hatar kvinnor” och ”Flickan som lekte med elden” var de överlägset mest sedda filmerna i Sverige och hela trilogin sålde svindlande 2 750 000 biljetter. Lägg därtill att ­serien har blivit en framgångsrik exportvara: sex ­miljoner människor i världen, and counting, har nu sett ”Män som hatar kvinnor”.

Ett lysande år för svensk film, alltså. Men man ska inte dra alltför stora växlar på framgångssagan. Osannolika fenomen som Millennium dyker inte upp med jämna mellanrum – även om risken är överhängande att Lisbeth Salander fortsätter att dyka upp genom samma direkt-till-dvd-behandling som Beck och Wallander, med eller utan Noomi Rapace. Eller Michael Nyqvist för den delen, alkisen i ”Tillsammans” som något otippat har blivit vår största manliga filmstjärna – trots Millenniumfebern blev faktiskt körsnyftaren ”Så som i himmelen” 00-talets värsta inhemska kioskvältare med 1 439 551 besök.

I kväll kan filmindustrin klappa sig på axeln och ge ”Män som hatar kvinnor” en Guldbagge för bästa film. Det skulle i så fall vara första gången en kriminalfilm vann sedan ”Mannen som blev miljonär”, 1980.

Juryn premierar sällan genreverk, men i år har det varit tunt med filmer som har gått hem stort både hos publik och kritiker, som ”Lilja 4-Ever” (2002), ”Ondskan” (2003) eller ”Masjävlar” (2004). Baggegalan är trots allt i första hand ett branschjippo och det krävs en viss kommersiell pondus för att komma i fråga för en nominering.

Och vad gäller den nya spännande konstnärliga filmen är tyvärr publiksiffrorna dystra: ”Flickan” (26 724), ”Videocracy” (16 465), ”Apan” (9 529), ”Man tänker sitt” (9 488) och ”Metropia” (2 818).

2009 var ett lysande år för svensk film, men bara i toppen.