En social spegelbild

Ett dansgolv i Malmö förra helgen: två personer rörde sig i takt till musiken samtidigt som de knappade på sina mobiler. Femton sekunder senare hade de uppdaterat sin nätstatus. De kan ha skrivit att ”Uprising” av Muse är fantastisk, att personen bredvid dem dansar som en kratta eller att de ser fram emot att läsa Maja Lundgrens senaste bok som kommer i april.

De agerar och reagerar på flera arenor samtidigt. Den fysiska i rummet och den digitala på sajter som Twitter och Facebook. Den sociala aspekten är uppenbar, man får respons på minuten till kostnaden av att ständigt betrakta och betraktas. Konsekvenserna av den ständiga jakten på bekräftelse diskuterades nyligen på kultursidan i vår artikelserie om neonarcissism.

I sociala medier finns ett outtalat krav på autenticitet, att vi ska vara oss själva. För oroväckande många innebär det att man inte gör någon skillnad på sitt privata och sitt professionella jag. Då utspelar sig hela livet på en scen, vilket givetvis är outhärdligt i längden.

I dagarna skrev Björn af Kleen en artikel på Expressens kultursidor som satte fingret på just detta. Artikeln baserades på en avlyssnad diskussion på Facebook där kulturskribenter tyckte ditten och datten om ett matprogram.

Därefter följde en hetsig diskussion om vilka forum som är privata. Som Bo Madestrand skrev i DN Kultur i fredags är Facebook ”ett semioffentligt rum, där man kan småprata och skvallra, ungefär som på krogen.” Men frågan är vilka samtal som bör stanna på krogen och vilka som ska lyftas upp i spalterna.

Jag kommer att tänka på debatten som initierades nyligen av tidskriften 00-tal, om att kulturredaktionerna inte tillräckligt värnade om den kvalificerade kritiken. Själv är jag inte särskilt orolig – kultursidorna är ett centralt forum för de reflekterande, djuplodande artiklarna och kommer att bli ännu viktigare i framtiden. Förutsatt att vi lyckas stå emot lusten att förvandla verkligheten till en spegelsal.