"Alla tonåringar behöver rebeller"

När jag först börjar tänka efter kring "Räddaren i nöden" står det förhållandevis still i huvudet. Jag kan inte komma ihåg när eller hur jag läste den, om jag var begeistrad – nada. Så djupt inkodad i det kollektiva medvetandet är temat om den unge mannen som skiter i familjen, traditionerna och den sexuella anständigheten att det är svårt att skilja den ena från den andra.

Holden Caulfield måste ha äntrat mitt liv ungefär samtidigt som alla andra missanpassade män: Ulf Lundells Jack, Beverly Hills Dylan McKay (som för övrigt identifierar sig med litteraturens första wild child, Lord Byron: ”He was mad, bad and dangerous to hang out with – and so am I”), Wes Andersons universum av knepiga män, och nedknarkade popgossar som Pete Doherty. Den rebelliska unge mannen har för mig varit en fiktionaliserad varelse, en del av en kanon, en kliché rätt och slätt. Men likväl en jag velat vara.

Uppenbarligen kom Holden Caulfield för en äldre generation som den förste. När man ser hur "Räddaren i nöden" ständigt dyker upp som referensverk i relation till moderna böcker, filmer och andra populärkulturella fenomen inser man att Salinger måste ha varit radikal. Egentligen inte så konstigt när man tänker efter. Så sent som för ett par dagar sen läste jag om en skola i Kalifornien där föräldrarna rasat över att skolans ordböcker innehöll ordet oralsex. Man får anta att den skönlitterära avdelningen i skolbiblioteket ser ut därefter.

Kliché eller ej, varje ny generation av uttråkade tonåringar kommer behöva rebeller att identifiera sig med, eller i alla fall längta efter att få lov att vara. Och desillusionerade vuxna med, för den delen. När jag bläddrar i "Räddaren i nöden" känner jag mig märkligt upprymd. Lord Byron, Holden Caulfield eller någon av det tack och lov växande antal kvinnor som lever rövare i kulturen, de behövs som påminnelse om det livsnödvändiga i att ibland sätta sig på tvären.

Amanda Svensson

författare