Retuschen suddar sanningen

Mandelöga efter Colgate-mun efter satinkind efter perfekt ögonbrynsbåge. Hakan är en kalligrafikurva, irisen ett bottenlöst hav. Jag måste blinka ett par gånger, vässa blicken, innan jag inser att det inte är samma person, dubblerad i oändlighet, som stirrar tillbaka på mig i Pressbyråns tidningshylla. Det är Jennifer, Angelina, Kate och Sarah Jessica. Eller kanske snarare deras Photoshoplobotomerade avatarkusiner.

Kring årsskiftet vallfärdade många till popcornsalongerna för att titta på James Camerons ”Avatar”. Med 3D-glasögon placerade på nästippen kunde man, nästan, sträcka fram en hand och klappa de blå fantasiskapelserna över nosen.

Vi har kommit till en punkt där overklighet blivit verklighet. Tekniken har hunnit ikapp våra fantasier. Utopia – vare sig det är en slät ansiktshy på ett magasinomslag eller en blå jätte på en bioskärm – är realitet. Åtminstone på bild.

Vi är ständigt omringade av bilder. Eftersom retuschtekniken är en självklar del av vårt samhälle, är vi också ständigt omringade av retuscherade bilder.

Bildmanipulation är något som förekom långt innan bildbehandlingsprogrammet Photoshop existerade. Kamerainställningar, smink, mörkrumsknep och belysning är bara några av de verktyg som använts – och används – för att skapa den perfekta fotografiska illusionen.

Det är lätt att prata om retusch med moraliserande röst. Det är inte retuschen som skapat det snäva och svåruppnåeliga idealet som dagligen utbasuneras i medier, dock möjliggör retuschen en ytterligare dimension av det. En dimension som behöver allt mindre förankring i verkligheten.

Retuschör är i dag ett självständigt yrke som man kan utbilda sig till, även om många fotografer fortfarande gör sin egen bildbehandling. Det är ofta en tids- eller kostnadsfråga.

Johan Miderberg jobbar som retuschör, bland annat, och driver bloggen Saker som inspirerar.

– Eftersom jag jobbar med mode är modellerna ofta i stort sett barn. Fjorton, femton år gamla. Trots detta tar man bort skuggor under ögonen, för att de ska se yngre ut. Det är ju helt absurt egentligen. Att man försöker få barnet att se ännu yngre ut.

Hans jobb som retuschör går ofta ut på att förhöja en bilds känsla, men också på att ta bort störmoment. Påsar under ögonen, skräp i vägkanten, en prislapp på ett plagg.
– Möjligen fixar jag någon kant som putar ut. Överarmarna är en sak som jag ofta drar ihop lite. Även på modeller. Det beror på att alla är så vana vid att se retuscherade modeller att om man inte gör det ser det konstigt ut, berättar han.

Vi har alltså kommit till en punkt där till och med en modellsmal arm har blivit ett störmoment i bildsammanhang.
– Det finns problematik i att det finns människor som inte förstår att alla bilder i medier, förutom nyhetsbilder, retuscheras. Det är viktigt att unga förstår det. Att bilderna är sagor och inte verklighet.

Han fortsätter:
– Det är ungefär som när jag satt och tittade på cowboyfilm när jag var liten och någon blev skjuten. Mamma vände sig mot mig i soffan och sa: ”Du vet väl att det inte är på riktigt?”

Det råder ingen tvekan om att vi i dag är mer skeptiska till bilder än vi var innan ”photoshoppa” blev ett hushållsverb. Vem skulle till exempel tro på en så kallad ufobild i dag? Men frågan är om vi har tillräcklig koll på hur mycket som egentligen fixas med bilderna som omringar oss.

Vad gör de förskönade bilderna med vår egen syn på människokroppen? Har vi vant våra pupiller vid att överarmar ska vara tajta och tunna till den grad att vi tycker det ser konstigt ut om de inte är det?

Under året har det dykt upp ett antal uppmärksammade exempel på skräckretusch. Modehuset Ralph Lauren fick skämmas när Photoshop Disasters – en blogg som är helt vigd åt pinsamma retuscholyckor – åberopade globalt rampljus åt en av deras annonskampanjer, där svenskfranska modellen Filippa Hamilton modellerats till en oproportionerlig streckgubbe.

– Jag förstår inte hur en sådan bild släppts igenom på såpass hög nivå, säger Jenny Stigsdotter, som är en av två grundare av det konst- och modeinriktade retuschföretaget La Machine.

Jenny Stigsdotter tycker att det är viktigt att skilja på bra och dålig retusch. Ralph Lauren-annonsen är ett ypperligt exempel på hur riktigt dålig retusch kan se ut. Stigsdotters tumregel är att dålig retusch är sådan som syns.
– Det är som i film, förklarar Johan Miderberg. Om man kan påpeka: vilken bra ljussättning! Då är det ingen bra ljussättning.

Dålig retusch är sådan som gör att det inte syns några strukturer i hyn. När ansiktet förvandlas till en utsmetad fond.
– När retuschen står på egna ben – det är då det blir riktigt obehagligt, säger Stigsdotter.

Man kan tycka att det var bra att Ralph Lauren-bilden uppmärksammades eftersom den väckte en debatt om hur mycket bilder retuscheras. Men samtidigt är det inte en sådan bild – en bild där det syns tydligt att något inte står rätt till – som gör mest skada.

– Jag tycker inte det farliga är att man gör en modell smalare, säger Jenny Stigsdotter.

– Det farliga är vad man gör med en modell som väger 47 kilo och är 180 centimeter lång. Det går inte att vara så smal! Bröstbenet syns genom huden. Det kommer ringar på struphuvudet. Armarna är alldeles håriga. Knäna sticker ut som stora klumpar. Vi retuschörer får sitta och peta ut låren för att den här personen ska se frisk ut. Det är den grejen som är den skadliga. Man skapar en idealbild av någon. Man skapar en kroppstyp som inte existerar. Det går inte att vara så smal och se sund ut.

– Ibland har jag lust att låta agenturen veta att vi lagt på femton kilo på modellen, säger hon.

Filippa Hamiltons kropp såg uppenbart overklig ut i Ralph Lauren-annonsen. Men hur är det med alla de bilder som är så skickligt retuscherade att man med ett civilt öga inte kan avgöra vad som är genetik och vad som är Photoshop-teknik?

Johan Miderberg tycker att man redan i skolan borde lära sig hur man läser bilder på samma sätt som man lär sig läsa text.

Den idén är den brittiska politikern Jo Swinson, parlamentsledamot för Liberal Democrats, också förtjust i. Men hon tycker inte bara att det är upp till betraktaren och kämpar därför för att ändra rådande retuschstandarder och införa mer ärlighet i reklambranschen.

– Det är bevisat att idealiserade och perfektionistiska bilder i medier kan leda till dåligt självförtroende och i den extrema änden bidra till ätstörningar, säger hon.

Hennes förslag går ut på att förbjuda retuscherad reklam riktad mot barn och att införa ett märkningssystem för all reklam som innehåller retusch på människor.
– Det ska framgå om det är en liten retuschering i hyn eller om det är digital kirurgi som har genomförts.

Jo Swinson säger att hon inte är emot retuschering i sig.
– Men jag tror inte att människor inser hur långt det har gått. Vi vill att människor ska bli mer medvetna. Jag tror också att det kan få reklamare och fotografer att vara lite mindre snabba och inse att de faktiskt har ett ansvar. Jag tror säkert att det finns retuschörer som är obekväma med hur mycket retuschering som är normen i dag.

Finns det ingen risk att märkningen blir ett brus som konsumenten snart inte lägger märke till?

– Det är viktigt att det blir ett, till exempel färgkoordinerat, symbolsystem med olika grader. Jag tror att reklambyråer kommer att försöka undvika den högsta graden eftersom de vill behålla trovärdigheten. Som i en reklam för antirynkkräm. Budskapet försvinner lite när bilden är märkt med en symbol som anger att den blivit hårt retuscherad.

Swinson jämför sitt system med den näringsmärkning som i trafikljusfärgskala anger hur mycket fett och salt maten innehåller i Storbritannien.

– Märkningen gav inte bara konsumenterna information, utan uppmuntrade också matproducenterna att göra sina recept nyttigare så att de kunde märka sin mat med orange i stället för rött, grönt i stället för orange.

Det behövs ingen lagstiftning för att få genom förslaget, men det krävs att Storbritanniens reklamombudsman, Advertising Standards Authority, godkänner förslaget och går med på att kontrollera så att det efterföljs. Det gör de inte i nuläget.

– Därför uppmanar vi folk att anmäla annonser som blivit hårt retuscherade, så att det blir tydligt att det verkligen är ett problem.

Ett liknande förslag har introducerats i Frankrike.

Malmöfotografen Charlotte Strömwall tillhör generationen fotografer som varit med i övergången från analogt till digitalt. Hon retuscherar både själv och lämnar bort bilder till retuschörer. Men alla hennes bilder i arbetet efterbehandlas.

– I dag förutsätts det att bilder ska fixas till. Även när det gäller företagsporträtt på vanliga människor. Jag blir ofta ombedd att plocka bort en dubbelhaka, eller att bleka tänderna i efterhand.

I den kommande versionen av Photoshop medföljer en retuscheringsteknik som gör det ännu lättare att efterkonstruera bilder. Med ett enkelt musdrag kan man plocka bort celluliter, kroppsdelar och hela byggnader från sina foton. Redan nu kan man redigera sina bilder direkt i mobilen. Digital bildbehandling är ingenting förbehållet proffs. Röda ögon och telefonledningar som skär genom semesterbilden är ett minne blott. Frågan är hur långt utvecklingen kommer att gå?

Om det redan nu är så att vi är ”allergiska” mot gropiga armar, hur ser vi då på människan om tio år?

Kanske växer det fram ett parallellt universum av Photoshopförskönade avatarer i vårt Facebookflöde. I framtiden är det kanske inte den smalaste som vinner, utan den som är bäst på Photoshop.

Jenny Stigsdotter förutspår en växande klasskillnad bland dem som retuscherar bilder.
– Det kommer att finnas bra grejer där modellen fått behålla sitt naturliga utseende. I en värld när allt kan manipuleras kommer trovärdighet vara ett kort man vill ha i sin hand. Parallellt kommer skiktet av dem med lägre grad av kunskap att öka. Fler bilder kommer att retuscheras och vi kommer att se fler äckliga bilder med utsmetad hud och fula former.

Charlotte Strömwall tror på en backlash. Att det kommer en våg av fotografer som väljer bort den digitala redigeringen för att behålla trovärdigheten. En form av fotografisk dogmarörelse. Flera tidningar har redan exemplifierat med oretuscherade reportage. Franska Elle lät till exempel ett gäng supermodeller posera osminkade framför fotografen Peter Lindberghs nakna lins. Men utvecklingen fortskrider och ren retusch-detox känns snarare som ett bekräftande undantag än en tänkbar rutin.

När Sarah Palin syntes oretuscherad på Newsweeks omslag blev tidningen anklagad för att medvetet ha presenterat henne i ett dåligt ljus. Deras icke-handling ansågs som ett politiskt ställningstagande. Retuschering har blivit norm, rutin och vanligt vett.

I dag provoceras vi av att se Filippa Hamilton Photoshopbantad. Frågan är vad som kommer att provocera mest i framtiden. Digital kroppskirurgi eller en överarm ”au naturel”?