”Det är Ales” och ”Sömnlösa” är två långnoveller i en volym, ursprungligen skrivna och publicerade var för sig. De två berättelserna, som båda utspelar sig i ett kargt norskt kustlandskap, är två kontrasterande bilder av en parrelation – den ena tar sin utgångspunkt i döden, den andra i en födsel. Den första blir en historia om ängslan, om ensamhet, om det förflutna. Den andra om två nyvuxnas barnsliga tillförsikt, om tvåsamhetens samhörighet, om framtiden.

I ”Det är Ales” ligger Signe på soffan och ältar dagen för tjugotre år sedan då hennes man Asle gick ut för att ta en tur på fjärden och aldrig kom tillbaka. Relationen mellan Asle och Signe spelar på bilden av hur kärlek var ”förritiden”. Man ser varann i slänten, man förstår att man hör ihop, man lever sitt liv i tystnad. Mannen går ut, kvinnan stannar kvar. Signe vankar i ett tidlöst kvinnorum, väntar, sörjer, grämer sig, somnar ensam med ena handen på venusberget.

Asles död knyter an till dåtiden – Asles farfars sjuåriga bror dog också han drunkningsdöden. Så löper historien fram och tillbaka mellan tidsplan i en släktkrönika där konstanten är sorgen och oförmågan att uttrycka den.

I ”Sömnlösa” heter mannen fortfarande Asle, men det är en annan man, en annan relation. En relation på väg framåt, och inte bakåt. Asle och hans höggravida hustru Alida är Josef och Maria som när de nekas härbärge för natten tar saken i egna händer. Här sker något oklart, potentiellt våldsamt, liksom i en bisats. Det här hålet i handlingen känns uppfriskande i en text som annars inte gör mycket för att hålla läsaren alert.

Fosse väver fram sidorna i sina berättelser som en trasmatta. Fram och tillbaka med samma mening ett par gånger, sen nästa, sen tillbaka till den första men aldrig stannar han upp för punkt eller andningshål. Hans berömda tystnad ligger tung över historierna, talar de så talar de i cirklar, långsamt och ekande. De två historierna är egentligen var för sig uppbyggda på några stillbilder, ett par ödesmättade Kodak-moments, men broderas ut i eviga omtagningar.

Det repetitiva må vara fagert på ytan, men är förrädiskt. Upprepningen är ett verktyg man måste hantera varsamt, och Fosse gör det här med mer slapphet än stil. Snarare än lyriskt, vackert och följsamt blir det sövande, segt och tillgjort. Jag saknar en fast hand som orkat göra något annat än att trycka copy paste när historien börjar gå på tomgång. De intressanta korn som finns i berättelserna drunknar i en form som är mer utmattande än utmanande, mer pose än poesi. Allt är trots allt inte dikt som flödar.